Två tioåriga flickor simmar ut i en resereportagevacker ocean och häver sig upp på en flytbrygga för att i samförstånd dela på en miniflaska sprit, gömd under en bräda. Den lite för sofistikerade gesten avslöjar vad som ska komma i regissören Anne Fontaines ”Perfect Mothers”, gjord efter Doris Lessings novell ”The Grandmothers” från 2003.
Här samsas synd och lust, det förbjudna med det förföriska, när Lil (Naomi Watts) och Roz (Robin Wright) som vuxna inleder kärleksrelationer med varandras söner Tom och Ian. De surfande unga männen beundras av sina mödrar, ”de är som gudar”, vuxna curlingbarn på toppen av sin manliga förmåga, mer åtråvärda än sina frånvarande fäder.
Anne Fontaines manus ligger nära Lessings novell, men saknar den sarkastiska berättarrösten som betraktar detta bortskämda borgerskap på en överjordisk kust i Australien, märkligt illojal mot sina gestalter, som om den såg dem som myror på väg mot en katastrof.
Drömmen om en ”perfect mother”, vad är den i vår kultur? Att vara en attraktiv milf till pensionen? Att som kvinna aldrig åldras och komma närmare döden eftersom barnen aldrig överger en?
För det är vad Lessing skriver om, två kvinnor som gör uppror mot ordningen för ett kvinnoliv. Istället för rynkor: ärr som vittnar om segrar i strid! Begär och drifter som tas på allvar! Damer som vägrar att uppfylla de ”roliga” svärmorshistoriernas sanktionerade kvinnoförakt.
Jo, här finns en stilig kamp för att som kvinna få bete sig som en man. Om det inte vore för att de två, småningom farmödrarna, är så förbenat skitsnygga (åldringarna är födda i slutet av 60-talet...) och de två sönerna så truligt konfliktlösa.
”Perfect Mothers” är drömmen om ett perfekt liv där alla dricker vitt vin i fladdriga linnekläder innan de går en runda kring de produktplacerade fruktdatorerna på jobbet. I byn – som förstås antas vara så inskränkt att de nästan incestuösa relationerna måste döljas – antyds att mammornas symbiotiska vänskap betyder att de är lesbiska eller saknar en man. Men vilken kvinna behöver en man när hon har sitt barn?
Någonting skaver i idyllen och det är inte bara vreden när mödrarna bryter relationerna för att den ena sonen ska gifta sig.
Lessings novell har en av svärdöttrarna i fokus: Mary, som förtvivlat försöker tolka tomheten som breder ut sig i hennes liv trots att hon tycks ha fått allt – en man, en dotter, karriärframgång. Den onda modern tog allt?
Anne Fontaine skildrar istället inifrån hur paradiset sluter sig igen. Stänger ute allt som inte ryms i Peter Pans Neverland där mammor leker med sina barn för alltid. Där allt är njutning, glömska, tröst.
Jag vet inte vad det är för film. Svärmorshistorien från helvetet i ett samhälle som inte ser äldre kvinnor? Skräcken i att spädbarnsymbiosen aldrig kan brytas? Flykten från den normerande heterosexualiteten, kärnfamiljens grav? Allt på en gång, och irriterande isolerat från samhället.
Och ja, omvända roller hade ställt obehagligare frågor.