Play

Betyg: 5 av 5 Regi: Ruben Östlund I rollerna: Anas Abdirahman, Sebastian Blyckert, Yannick Diakite, Sebastian Hegmar med flera

Ja, ni har säkert läst om premisserna förut, "Play" har ju åkt ärevarv runt globen och hystat in festivalpriser sedan premiären i Cannes i maj och sålunda begåvats med spaltkilometrar i tidning och på webben. Det hela började med en tidningsnotis om några ungar som åkt dit för ett stort antal rån och utifrån det har regissören Ruben Östlund och producenten Erik Hemmendorff skapat en obehaglig exkursion in i fördomarnas, främlingsrädslans, vardagsterrorns och grupptryckets landskap.

Vi, kameran, följer ett gäng 12, 13-åringar som driver omkring i Göteborgs centrum, sedan ut i periferin. I förbipasserandes ögon kanske ännu en högljudd skock ungdomar, tidsenligt multikulturell, men vi som varit med från början vet att det är en vandrande kruthög, egentligen är det ett sofistikerat rån på gång.

De svarta killarna i gänget håller de vita i mentalt järngrepp, tvingar dem via retorisk manipulation att lämna ifrån sig sina värdesaker. De vet vilka roller samhället tilldelat dem och de spelar dem väl. Coola förortskids har ju alltid ett mentalt övergrepp över välkammade "svennar", och trots att de senare har multipla chanser att fly och inte utsätts för något våld stannar de kvar, fixerade och förvirrade av en hotfull och svårtolkad situation.

Det är som kanske förstås en smärtsam tripp Ruben Östlund bjuder på denna gång. Redan i den förra smått geniala skapelsen "De ofrivilliga" visade han att han har absolut koll på mänskligt beteende och gruppdynamik, här har han lagt till en politisk dimension, eller återger åtminstone ett skeende som har politiskt sprängkraft.

Det handlar främst om "vi och dom", om klyftan mellan förort och finort, men visar också på gapet mellan barnens och vuxnas värld. Det som i vuxna ögon ser ut att vara en harmlös busunge kan i barnens vara ett omnipotent hot. Det gäller i den här filmen, det gäller i alla mobbningssituationer på skolgården.

Östlund gör det inte lätt för oss genom att styra våra sympatier åt endera hållet, han predikar inte, snarare det motsatta. Han har en närmast analytisk hållning - osentimental och registrerande, vilket gör att filmen reflekterar tillbaka på åskådaren. Det är framförallt dina egna åsikter och din egen referensram som påverkar hur du uppfattar filmen. Alltså något av ett filmiskt rorschachtest.

Östlund analyserar vardagliga sociala situationer ur ett beteendevetenskapligt perspektiv, gärna med inslag av torr humor och i långa tagningar och påminner på det sättet om Roy Andersson, även om deras uttrycksmedel är diametralt olika. Roy Andersson skapar små konstverk av varje scen, medan det här är så nära dokumentären man kan komma utan att göra just en sådan.

Det finns mycket att imponeras över i "Play", inte minst agerandet. Östlund måste jobba oerhört hårt med sina skådespelare, som ju inte bara är väldigt unga utan även amatörer, vilket för en regissör egentligen är en kombo från helvetet, men trots detta: vi hör inte en ton som skorrar, inte en scen som känns krystad, tvärtom rör det sig total och fullständig närvaro.

Vilket är respektingivande på många sätt, inte minst med tanke påhur ofta utbildade aktörer har fått mig att famla efter skämskudden.

Fredrik Sahlin

Se filmens trailer här.

Publicerad: