Den 25-åriga bondtösen Delphine flyttar till Paris, lär känna engrupp feministiska aktivister och blir förälskad i den makalöst snygga och tioår äldre Paris-tjejen Carole. Delphine sitter storögt på feministmöten medkedjerökande och högljudda stadsbrudar, dras med på aktioner och blir coolareoch mer självsäker för varje minut.
Delphines utveckling pekar rakt uppåt; i ett potpurri avgemenskap, fest och radikalfeministiska diskussioner. Familjegården kännsplötsligt långt borta, även om de inledande natursköna scenerna med Delphinearbetandes på gården visar att hennes hjärta också finns där. I landskapet ochi det hårda kroppsarbetet.
I adrenalinet efter en politisk aktion förför Delphine denkarismatiska Carole, och maktrelationen ruckas. Den yngre, jordnära kvinnan ärsäker i sin sexualitet, medan den på ytan världsvana och radikala Carole är merkonventionell än vad hon vill kännas vid. Det är ett snilledrag av Catherine Corsinis attgöra Delphine till den som tar initiativet, som oneurotiskt utmanarkonventioner.
Efter en kort tid av ljuvlig erotik under Paris takåsar gör sigverkligheten med svåra konfliktlinjer påmind. Delphines far blir sjuk och honåker hem för att sköta gården, och ”Sommaren '71” ändrar karaktärtill en landsbygdsromantisk kärleksfilm med hångel på höskullen och erotik ikohagen. Det är på gränsen att bli jolmigt sentimentalt, men räddas tack varegod regi och framförallt den pulserande kemi som Izia Higelin och Cecile deFrance i huvudrollerna arbetat upp.
Trots de tvära kasten och filmens skiftningar, knyter Corsiniknyter ihop stad och land, politik och kärlek, med lätt hand. I stadensfeminist- och vänsterkretsar är kärlek politik på pappret, men på landetfördjupas känslorna och blir politisk på riktigt. Det vill säga: det kostar attvälja den. Särskilt på franska landsbygden 1971.
Det viktigaste som en kärlek-med-förhinder-film ska åstadkomma äratt förmedla känslan, att få med publiken på tåget. Och visst lyckas Corsinimed det. Köttet vinner över huvudet, och jag känner både pirr och ångest närDelphine och Carole hånglar. Känslan av att för stunden ge blanka fan ikonsekvenserna.
”Sommaren '71” är en otroligt välspelad film.Framförallt är Izia Higelin totalt närvarande som den komplicerande Delphine,hon både överraskar och gör en besviken. Noemie Lvovsky i den mycketintressanta rollen som Delphines buttra mamma är också strålande.
Möjligtvis är jag lite besviken på att slutet känns ”duktigt”,hade det varit en heterosexuell romantisk film hade man kunnat tjonga på med enfinal som gör kärleken helt ovillkorad och frisläppt från familj ochkonventioner. Å andra sidan är det väl fortfarande oundvikligt att en skildringav kärlek mellan kvinnor i någon mån blir ett politiskt inlägg, djuptförankrade i verkligheten.