Jag undrar om ”South Park”-skaparna Trey Parker och Matt Stone kunde föreställa sig att oironiska versioner av deras satir ”Team America: World Police” (2004) skulle härska över biograferna typ tio år senare? Fast gjorda med miljondollars-budgetar och ni vet, utan marionettdockor?
Det är ju så vi levt. Amerikanska hjältar som räddar världen från elakingar som vill utplåna all världens godhet (även om skurkarna kommit från andra planeter och inte varit karikatyrer av terrorister).
Oftast med en osmaklig tredje akt som återkallar minnet av 11 september där en amerikansk metropol förvandlas till grus av valfri massförstörelselaser.
Toleransen för de goda superhjältarnas osanktionerade våld föll med Zack Snyders ”Man of Steel” (2013). Stålmannen räddar Metropolis från den onde Krypton-generalen Zod, men slår samtidigt sönder halva staden utan att rädda en enda människa.
Fansen älskar inte en hjälte till vilket pris som helst. Slutet blev så hatat av nördarmén på internet att sista fajten i den kassa uppföljaren ”Batman v Superman: Dawn of Justice” innehåller ängsliga försäkringar av sorten ”hela huset rasade, vilken tur att alla redan gått hem från jobbet”.
Just nu upplever vi en välbehövlig paus från den svartvita synen på ont och gott, där den klassiska superskurken tappat sin status och hjältarna börjat slåss mer mot varandra och sina inre demoner.
”Dawn of Justice” är ett (misslyckat) exempel i en annars positiv trend. Som i ”Daredevil”, där Hell Kitchens maskerade advokat Matt Murdoch misshandlar Yakuzagangsters men kämpar mer med relationen till sitt ex och ofrivilliga partner i laglös brottsbekämpning, Elektra. En amoralisk lönnmördare som bekämpar brott mer för sin egen sak än för saken.
Murdoch slåss också mot The Punisher, en Irak-veteran som blivit ett enmans-medborgargarde men som ”gör jobbet ordentligt” genom att mörda de kriminella med en uppbygglig vapenarsenal.
Frågan om ”hjälte eller hot?” är en klassisk trop i de flesta superhjältefilmer, men mest för att visa hur pressen smutskastar hjältar som publiken vet är goda (”Spider-Man”).
”Daredevil”, ”Civil War” och ”Dawn of Justice” frågar om ändamålen helgar medlen, eller om superhjältarnas vana att ta lagen i egna händer lockar fram fler likasinnade och boostar risken för terrorattacker och krig?
En lite väl lämplig allegori för amerikansk utrikespolitik. Det räcker att jämföra hur de enorma civila förlusterna i ”Civil War” sår ett frö som utvecklas till en terrorcell på anabola, med de många ”fredsbevarande” invasioner USA genomfört som bidrar till att skapa en starkare och mer brutal fiende i mellanöstern.
I ett medieklimat som premierar underhållningsvåld i debattform framstår det amerikanska presidentracet ofta som ett avsnitt Jerry Springer. Superhjältegenren framstår som ett skarpare verktyg för att analysera USA politiska undermedvetna.
Regissören Kevin Smith jämförde nyligen Ben Afflecks Batman med Donald Trump, som vill säkra USA från terrorism genom att stoppa alla muslimer från att resa in i landet. Och well, Läderlappen och Trumps policy för flyktingmottagande är ganska lika. För att rättfärdiga sina mordförsök på Stålmannen (en invandrare som flytt från en planet som gått under) motiverar sig Batman ganska godtyckligt: ”om det finns en procents chans att han är vår fiende måste vi agera som att det är ett faktum”.
Oavsett hur det går i det amerikanska valet kanske politisk depression kan gynna popkulturen så att superhjältar inte behöver vara goda, eller ens särskilt ”super” längre. seriemördaren Deadpool har redan blivit en succé och jag kan åtminstone hoppas att kommande skurkensemblefilmen ”Suicide Squad” blir bra, och att TV-serieadaptionen av den grovt ateistiska grafiska romanen om ”Preacher” inte suger för mycket.
Om vi nu måste leva med hjältar, på alla våra skärmar, hela tiden, då får de gärna vara antihjältar.