Medelklasskillen Wilee, vars namn påminner om  Gråbens i ”roadrunner”, har hoppat av juristcollege för att leva drömmen: försörja sig som cykelbud för en lön på fickskrammel.

Well, att riskera livet i trafiken på Manhattan är frihet jämfört med att sitta i en kostym och svettas. ”Jag kan inte stanna, vill inte heller”, menar Wilee som plockat bort bromsarna från hojen.

En dag får han ett bud som av en slump involverar den kinesiska maffian. Plötsligt är han jagad av  en korrupt snut med psykopattendenser (och dålig impulskontroll) som vill åt hans paket, samtidigt som han måste fly från en vanlig cykelpolis OCH lappa ihop förhållandet med sin kollega Vanessa per telefon. Allt i en gröt av larmig rusningstrafik.

Det här låter förstås vidrigt. ”Premium Rush” är dessutom en smygremake på 80-talsrullen ”Quicksilver” där en ung och het Kevin Bacon tvingas jobba som cykelbud efter att han förlorat jobbet på Wall Street – eller nåt (ungefär som ”Flashdance” fast med cyklar). Men, de stressande cykeljakterna som utgör lejonparten av filmen väger nästan upp för allt annat trams.

Farten suger i maggropen, mjölksyran fräter i vaderna och hjärtat pumpar som av en spruta adrenalin efter en överdos (tänk Uma Thurman i ”Pulp Fiction”). Andningspauserna varar bara i korta flämtningar.

Joseph Gordon Levitt, ni vet killen som är med i cirka alla filmer just nu (och som vi minns från ”Tredje klotet från solen”) kramar dessutom de sista dropparna cool ur en rollperson som är fånig på papperet.

Det enda som drar ner betyget rejält är att filmen legitimerar fixed gear-cyklister, en subkultur vars medlemmar förespråkar cyklande utan växlar och bromsar  – för att det är mer ”äkta” på något sätt.  ”Premium Rush” kör över biopublikens nerver men kommer tyvärr också bli runkvirke för tusen snubbar med ironiska kepsar i Brooklyn (och på Söder i Stockholm) som tror att ”fixies” och buddhism är besläktade.