”Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd”.
”Profeten” av libanesen Kahlil Gibran är en tunn liten bok med pan-religiösa visdomsord som ungefär 50 procent av alla ungdomar får när de tar studenten. De flesta har nog hört hans ord om kärleken på något bröllop.
Boken är mycket tråkig att läsa: en väldigt skral ramberättelse om en poet som släpps ur husarresten och talar till folket innan han deporteras,används för att stapla klokskaper på varandra.
När ”Lejonkungen”-regissören Roger Allers gör film på denna omåttligt populära och snart hundra år gamla bok är han lyckligtvis väldigt kreativ och gör sitt allra bästa för att klä Kahlil Gibrans texter i ny, konstnärlig dräkt.
Filmen ”Profeten” är ett grupparbete, där Roger Allers ansvarat för historien om poeten Mustafa och skapat en ny huvudperson med den ouppfostrade och snattande lilla flickan Almitra. Denna historia bryts av Mustafas predikningar, partier med texter ur Gibrans bok som är regisserade av nio andra.
Det är välbekanta namn inom animations- och teckningsvärlden, såsom Bill Plympton och serieskaparen Johann Sfar, som alla sätter sin konstärliga prägel på de olika delarna. Nyskapande, omväxlande och stundom väldigt poetiskt. Ändå är det Roger Allers insats med ramberättelsen som är filmens behållning.
Där finns en självklar lätthet i berättande och animationer, som är befriande i dessa digitala och överarbetade animationstider. Bakgrunderna påminner om tidig Disney, på det vis att de så uppenbart är tecknade. De är precis så detaljerade som de behöver vara.
Samma gäller figurerna, enkla men med precisa ansiktsuttryck. Här finns också skön slapstick i form av den barske majoren som görs av Alfred Molina, och den nervöse vakten Halim, John Krasinski. Poeten själv har fått Liam Neesons trygga röst.
Det är tyvärr både smetigt och högtravande när poeten mässar om att “livet och döden är ett, liksom floden och havet är ett” och att barnen är ”söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv”.
Även om nu Liam Neeson gör sitt allra bästa med texterna blir visdomarna så visa att de liksom upphör att existera. Istället för att känna frid och insikt känner jag mig proppmätt (jag tror för övrigt att fickalmanacksproducenter gör helt rätt som bara basunerar ut EN aforism i veckan).
Trots att min inre cyniker per automatik vill gå bärsärk är det något med ”Profeten” som hindrar den. Jag tänker ”varför inte?”. Om jag till vardags slukar mordiska tv-serier och blodiga filmer med tveksam moral, kan jag kanske tugga i mig lite snäll och klok livsfilosofi utan att kräkas? Även om flera av predikningarna är tråkiga och på tok för långa, och jag hela tiden längtar tillbaka till berättelsen om Almitra och Mustafa, så lyser skaparglädjen och lusten igenom i animationerna.
Och det ÄR roligt att crazy-animatören Bill Plympton, vars absurda MTV-vinjetter många ur ”den ironiska generationen” känner igen, figurerar i en film som gör anspråk på sanningen med stort S.
”Profeten” får mig alltså att både svälja en kräkning och le fånigt. Intressant.