Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Kamp för rätten att skiljas i ”Rättegången”

Patriarkatet är ute och cyklar i byråkratgrått skilmässodrama från Israel.

Det här är syskonen Shlomi och Ronit Elkabetzs avslutande del av en trilogi om den israeliska fyrbarnsmamman Viviane. De två första verken tog sig inte till svenska biografer, vilket ju är trist, men inte avgörande för upplevelsen av trean, som står helt stadigt på egna ben.

Premissen är enkel: en kvinna vill skilja sig från sin man, och dramat utspelar sig i princip i en och samma byråkratgrå och trånga rättegångssal, men har ändå en förbluffande förmåga att engagera. Mycket tack vare ett välstrukturerat manus som delar ut intriginformationen i precisa små portioner.

Naturligtvis även tack vare det faktum att man i Israel inte kan kasta ringarna hur som helst. En kvinna får inte skilja sig om inte mannen går med på det, och det är en judisk, ortodox domstol som har det sista ordet.

Huvudrollen som den prövade Viviane görs av Ronit Elkabetz själv. Vi ser henne inte i bild under de första minuterna. Hon finns där, precis utanför bildens snitt när männen pratar om henne, över hennes huvud. Det är ett enkelt men kongenialt sätt att visa på hennes rättslösa situation.

När Viviane väl får tillträde till vårt synfält låter Ronit Elkabetz henne successivt växa fram. Hon talar inte så mycket under de förvånansvärt snabbt flyende två timmarna men har ett imponerande minspel som säger desto mer.

Det hela utvecklar sig till en kafka-artad travesti på rättvisa, som får Viviane att bita ihop och streta vidare, och min hud att helt oprofessionellt krulla sig av frustration över mannens, domarnas och rabbinens inbilskhet.

I ett slags indirekta scener ur ett äktenskap får vi via vittnesmål en ungefärlig bild av parets förhållande, och i förlängningen också en större skiss av det israeliska samhället.

Man får sannerligen säga att duon Elkabetz gör det mesta av sin begränsade spelplan. Till skillnad från den i alla fall på ytan närbesläktade ”Nader och Simin – en separation” lämnar ”Amsalem” aldrig domstolsbyggnaden, vilket ger en passande klaustrofobisk känsla inför det hedenhöska regelverk som krymper Vivians livsrum.

”Rättegången – Amsalem vs Amsalem” hyllades hårt i hemlandet, vann dess motsvarighet till Guldbagge, för bästa film, bästa manliga biroll och var nominerad i de flesta andra kategorierna.

Det är inte svårt att förstå framgången i Israel. Om man nu tillhör den stora del av befolkningen som inte är ortodoxt troende måste det ju kännas friskt att någon drar fram de murkna, gammaltestamentliga äktenskapslagarna i ljuset.

Kanske finner man där också en intrikat moral- och rättsdiskussionen, men som gediget genusfostrad svensk sitter man mest och gapar av förvåning över den förbluffande konservativa (utrikesministern skulle kanske kalla den medeltida?) rättsordning som råder.

Filmen svaga punkt är då alltså möjligen kulturellt betingad. För ur vårt perspektiv är ju grundkonflikten helt okomplicerad. Man behöver ju inte heta Gudrun Schyman för att tycka att det patriarkala samhället i Israel är ute och cyklar. Och rent berättartekniskt är det ju inte helt eggande när ett drama så tydligt visar vem som är värd publikens sympatier.

Betygsfyran är med det i åtanke kanske lite för generös men ”Rättegången - Amsalem vs Amsalem” är ändå utan tvekan en engagerande och gravt sevärd skapelse - som dokument utifrån, och inte minst som en lektion i hur man med mycket små medel kan berätta en om stora saker.

Se Fredrik Sahlins recension av filmen genom att klicka på bilden längst upp i artikeln.

”Rättegången - Amsalem vs Amsalem”

Visa

Betyg: 4
Regi: Shlomi & Ronit Elkabetz
I rollerna: Ronit Elkabetz, Simon Abkarion, Gabi Amrani m fl

Filmrecensioner

Mer i ämnet