Johanna, spelad av Helena Bergström, är en frånskild tvåbarnsmamma med knackig ekonomi och en chef som kör med henne. Men när hon blir testperson för en ny medicin förändras allt. Självförtroendet blommar upp, omvärlden ser henne med nya ögon, och hon tar för sig både på jobbet och av kärleken.

– Faktum är att jag satt rak i ryggen första akten, glad i hågen över att Nutley & co kändes lite mer spänstiga än vanligt, säger Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin.

Ostrukturerad skådespelarfest

Även om filmen har samma djup som en vattenpöl i Sahara tycker han att filmen är rätt underhållande ändå.

– Speciellt så länge Johanna är på nergång. Men när det uppbyggliga sentenserna om att man ska tro på sig själv bärs fram på plakat är det inte riktigt lika eggande.

Som alltid när det gäller Colin Nutley är det skådespelarfest på duken. Stora delar av den kvinnliga eliten är på plats, för att relaxa lite med den rufsige engelsmannen.

”Kollektiv fartblindhet”

– Det finns ju en smittande glädje här. Men om jag får kliva in som en trist ordningsman, så är det uppenbart att gänget skulle behöva en utomstående lekledare, med integritet nog att dra i nödbromsen ibland.

Hur menar du då?

– Jo, Nutley är nämligen så uppenbart förtjust i att se sina aktörer jamma loss att han inte märker (eller inte bryr sig) att samma information vevas om och om igen.

Typexempel: X och Y har en argumentation i bild. I en efterföljande scen träffar X en annan figur för vilken hen återberättar, i ord, exakt den scen vi just sett.

– Det är inte bra filmberättande, det är kollektiv fartblindhet.

Bitter Fröling imponerar

Ewa Fröling verkar vara inne i en andra andning. Eller femte.

– Hon stal ju showen i thrillern Tommy som gick upp i våras och här är hon absolut bäst på plan som den elaka knähundsklappande chefredaktören.

– Visst är det en rätt endimensionell roll men hon bär fram den med en sån bitter trovärdighet att man blir mörkrädd.

Se hela recensionen i klippet ovan.