Olli Mäki tränar inför världsmästarmatchen. Han hoppar hopprep och boxas och bastar för att gå ner i vikt inför den stora matchdagen. Men ”Den viktigaste dagen i Olli Mäkis liv” handlar egentligen inte så mycket om att nå framgång genom blod, svett och tårar. Juho Kuosmanens långfilmsdebut är istället en rar och välspelad historia om ett misslyckande, och att välja det som gör en lycklig.
Filmen bygger på den sanna historien om hur bagaren och amatörboxaren från Karleby i norra Finland plockas upp av den forne finske EM-mästaren Elis Ask. Sommaren 1962 ska Olli Mäki utmana regerande världsmästaren Davey Moore i en match i Helsingfors. En stor idrottshändelse i Finland, och de två små boxarna dras runt på galamiddagar och presskonferenser inför matchen.
Mäki är minst sagt oimponerad av flärden i Helsingfors, han är en fåordig och jordnära Ingmar Stenmark-typ. En stor talang som mest vill gå hemma på gården, men som medierna och publiken älskar just därför och i samma veva kramar ihjäl då genuinitet och PR-mässighet aldrig kan samexistera under längre tid.
Allra mest engagerad i Mäkis karriär är tränaren och managern Elis (Eero Milonoff) som hanterar saknaden efter sin egen boxarkarriär genom att pressa sin adept. Olli tycker det är kul att boxas förstås, men har tankarna på annat håll eftersom han är djupt förälskad i Raija. Utan Elis hade historien om Olli Mäki blivit ganska ointressant, det är Elis som skapar framgång och konflikter, det är också han som drabbas hårdast av misslyckandet.
I filmens mest tragikomiska och minnesvärda scen tigger Elis pengar från sponsorerna, djupt förödmjukad men med manager-smajlet på. Samtidigt måste hans medföljande treåriga dotter akut låna toaletten för att bajsa, och svetten lackar på trebarnsfarsan som jonglerar karriär, barn och så den odrägligt jordnära talangen Olli Mäki.
Framförallt är ändå ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” en gullig kärlekshistoria, den fnissiga förälskelsen mellan Raija och Olli är fullkomligt smittande. Relationen är självklar och varm, det är bara boxningsvärlden som försöker krångla till det en smula. Jarkko Lahti gör Olli till en anspråkslös naturkraft med djup självkänsla, och Oona Airola skådespelardebuterar som den roliga Raija på ett ljuvligt naturligt sätt.
Det är varken särskilt spännande eller oförutsägbart. Men det svartvita fotot är följsamt och vackert, dialogen är riktigt rolig och kärlekshistorien smittande. Historien om en finsk boxare på 57 kilo som förlorar en match på 60-talet har i Juho Kuosmanens händer blivit en riktigt varm liten filmpärla.