Alfred Hitchcock var först på bollen. Redan två år efter det att Daphne du Maurier gett ut romanen ”Rebecca”, hade the master of suspense premiär på sin numera klassiska filmatisering av det suggestiva äktenskapstraumat (författaren stod även för inspirationen till regilegendens flygfä-fobiska ”Fåglarna”). Sedan dess har ”Rebecca”-tolkningar stått som spön i film- och tv-backen, precis som adaptioner av detta du Mauriers paranoida drama om den vackra men möjligen mordiska Rachel.
I den här versionen ser vi Sam Claflin (senast skådad i Lone Scherfigs ”Their Finest Hour”) agera den föräldralöse Philip som vuxit upp med sin rike kusin Ambrose som förmyndare. Den senare blir sjuk och beger sig till Italien för att kurera sig, och kärar där ner sig i, och gifter sig med, den mystiska Rachel (Rachel Weisz), en tidigare okänd kusin.
Philip följer utvecklingen nere i södern via brev från Ambrose; brev som går från att innehålla ömma ord om Rachel, till febriga beskyllningar om att hon försöker ta livet av honom.
När Ambrose mycket riktigt dör, och Rachel senare kommer till England för att besöka Philip, är han full av hat och hämndbegär, vilka dock, när han får uppleva hennes bedövande charm och skönhet vänds till frustande lust.
Det där sista kommer lite väl snabbt. Kovändningen från aggressiv till kärlekslysten är så kvick att vare sig manus eller skådespelare hinner anpassa sig. Vilket gör att den påstådda passionen mest känns som en illa konstruerad pappersprodukt.
Omgivningen råder Philip att hålla på sin ärvda förmögenhet tills han vet vad Rachel går för, men hon har slagit blå dunster i ögonen på honom. Eller så har han gjort det alldeles själv. Svaret får vi inte förrän i slutrutorna.
Regissören Roger Michells främsta claim to fame är utan tvekan romkomen ”Notting Hill” men han lyckades också få till en begåvad dukadaption av Ian McEwans ”Kärlekens raseri” 2004, sedan dess har han levererat en rad dugliga men inte speciellt eggande mittfårerullar.
”My cousin Rachel” är tyvärr inget undantag. Här har Michell, som också skrivit manus utefter förlagan, skapat en märkligt icke-engagerande, stelopererad sak där ett gäng endimensionella pappfigurer flyttas omkring i stilfulla Downton Abbey-miljöer.
Störst åverkan på min inlevelse gör det faktum att huvudpersonen Philip, vår representant på duken, är en gravt icke älskvärd person. Enklare uttryckt: en gnällig idiot. Vilket tar kål på den spänning som grundkonflikt är menad att alstra, alltså frågan huruvida han ska eller inte ska tas av daga av kusinen Rachel: En kverulerande överklassfjant mer eller mindre spelar liksom ingen roll.
Man kan ju inte kräva att alla Daphne du Maurier-uttolkare ska nå Hitchcock-nivå men det är nästan en bedrift att utvinna så lite energi ur en så pass laddad förlaga.