Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Recension: ”Paterson” – poetisk hyllning till vardagen

Vår kritiker njuter av dialogen, dikten och människoporträtten i indieregissören Jim Jarmuschs nya film som lyfter vardagens futtighet och tristess till poesi.

–Say it, no ideas but in things–
nothing but the blank faces of the houses
and cylindrical trees
bent, forked by preconception and accident–
split, furrowed, creased, mottled, stained–
secret–into the body of the light!

Inga idéer förutom i saker? Inga idéer utom i ting? Äsch, det är svåröversatt. Men det är en av poeten William Carlos Williams kändaste rader, ur diktsamlingen ”Paterson” från 1963.

Diktsamlingen är döpt efter staden Paterson i den amerikanska staten New Jersey. Där utspelar sig också Jim Jarmusch nya film där huvudrollen också heter, ja just det, Paterson. Han är en tystlåten och plikttrogen poesiskrivande busschaufför som vaknar utan väckarklocka 6.15 varje vardag, kör stadsbuss, betraktar staden och lyssnar på resenärerna. Varje kväll tar han ut sin och flickvännen Lauras hund och sätter sig på sitt stammishak och dricker EN öl.

Liksom Carlos Williams gör Paterson poesi om vardagliga ting. Om tändsticksaskar till exempel. Eller skokartonger. Och Jarmusch låter honom stillsamt betrakta staden, med dess fasader och träd, tegelstenar och bussar. ”Inga idéer utom i ting”. Det är en film som oblygt låter poesin besjäla det futtiga och rutinmässiga.

Jarmusch understryker vardagens upprepningar genom att låta filmen utspela sig under en vecka. Varje dag börjar likadant, med samma bild på Paterson och Laura som vaknar i sängen. Varje dag innehåller samma komponenter: frukost, jobb, poesi, middag med Laura, hundpromenad, öl baren.

I detta rutsystem stoppar Jarmusch in roliga samtal, märkliga möten med människor och Patersons poesiskrivande. Man förväntar sig genast ett brott mot upprepningarna, en avvikelse, vad händer om Paterson INTE rätar upp den lutande brevlådan på torsdagen? Kommer hans liv ta en helt ny vändning?

Det är lockande att tänka så, men man ska inte förvänta sig för mycket drama av Jarmusch utan istället njuta av dialogen, bilderna och inte minst: människoporträtten.

Bland de mest intressanta figurerna är flickvännan Laura. Hon är kärleksfull på gränsen till kväljande, men så pass galen och upptagen av sina egna bisarra konst- och muffinsprojekt att hon blir en otroligt komplex figur. Vanligtvis brukar tokiga kvinnor straffas för sin knäpphet, men här får hon vara ifred. Det är liksom okej att hon är lite världsfrånvänd, hon får fortsätta leva i sin kärleksfulla bubbla.

”Paterson” lider av en viss övervikt på symboler. Även om Jarmusch själv sa i en intervju med TT att han inte analyserar sina egna filmer, är det som att de är självgott konstruerade för att skapa huvudvärk hos unga intellektuella filmvetarstudenter. Vad betyder de återkommande tvillingparen? Är busschaffisen Paterson tvilling med staden han bor i? Varför gör Laura bara svartvita mönster? Vad betyder elden och tändstickorna? Varför rappar Method Man på en tvättomat?

Mina Jarmusch-favoriter är ”Broken Flower” och ”Ghost dog”, ”Paterson” påminner lyckligtvis mer om dem än om trista ”Coffee and Cigarettes”. Ändå känner jag mig lite... oförlöst, som att jag inte riktigt klarar av att det stilla rutinmässiga livet fortsätter.

Däremot är ”Paterson” fullkomligt smittsam i sin oförställda kärlek till poesin. När Adam Drivers Paterson melankoliskt kommenterar sitt skrivande med ”It's just words” ekar William Carlos Williams ord mellan tegelväggarna i arbetarstaden Paterson:

No ideas but in things.

”PATERSON”

Visa

Betyg: 4

Regi: Jim Jarmusch

I rollerna: Adam Driver, Golshifteh Farahani, Barry Shabaka Henley m fl.

Filmrecensioner

Mer i ämnet