Laura Poitras vann en Oscar för sin Edward Snowden-dokumentär ”Citizen Four”, filmen om visselblåsaren som blev en viktig pusselbit i berättelsen om hur amerikansk underrättelsetjänst spionerar på alla runt om i världen.
Nu återvänder hon med en ny dokumentär om en annan blek datornörd som sitter fast på sitt rum: Julian Assange. Poitras följer Wikileaks grundare under sex turbulenta år där Assange går från hypad hacker till hatad hackkyckling.
Efter Wikileaks mest kända läcka, ”collateral murder”, ett filmklipp där amerikanska soldater avrättar civila och journalister från en helikopter under Irak-kriget, blev hackernätverket världsberömt och samtidigt måltavla för USA:s underrättelsetjänst.
Mycket av bakgrundshistorien kring Wikileaks och Assange har behandlats förut, och bättre. Som i Alex Gibneys mästerliga thrillerdokumentär ”We steal secrets: The story of wikileaks”.
Laura Poitras gör mer en flugan-på-väggen-karaktärsstudie över Assanges stegrande paranoia. Inte minst efter det att han anklagats för våldtäkt i Sverige och hittar asyl genom att gömma sig på Ecuadors ambassad. Där får han bland annat besök av Lady Gaga, i en pinsam scen.
”Risk” faller samman eftersom Poitras bild av Assange också gör det, och dokumentären tappar sitt fokus. Det verkar som att Poitras sympatier var starkare för hackernätverket innan hon lärde känna Assange, men hon hade svårt att hitta en ny berättelse bortom den personkult som omger honom.
”Jag trodde att jag kunde ignorera alla motsägelser, att de inte var del av berättelsen, men de har blivit berättelsen” säger Poitras, som inte försöker ta ställning i frågan men visar vid flera tillfällen upp Assanges mindre mediala sidor. Som där han diskuterar våldtäktsfallet med sin advokat och får rådet att inte prata om det som en feministisk konspiration.
Eller när Assange instruerar en kvinnlig programmerare som ska möta pressen att ”få det att verka som att de förolämpat din femininitet”, så att hon kan avleda uppmärksamhet från brottsmålet.
Poitras inbäddade tillvaro med Wikileaks-gänget gör också att hon snart hör rykten om andra sexuella övergrepp som påstås vara utförda av Jacob Appelbaum, grundare till anonymiseringstjänsten Tor, och där vi i publiken blir vittnen till de interna diskussionerna i efterspelet.
Poitras behåller ändå sin objektivitet hela vägen och går in i djupintervjuer där Assanges sanningspatos och syn på global rättvisa får utrymme. Assanges väsen har visat sig svårfångat, kanske mest av allt när filmen går in i sitt slutskede då Wikileaks återigen blir aktuella. De beskylls av FBI för att ha läckt skadlig information om Hillary Clinton till Ryssland under förra valet. Assange nekar till anklagelserna och i slutet av filmen är det tydligt att Poitras kamera inte längre är välkommen.
”Jag förstår inte varför Julian låter mig filma det här”, är ett av Poitras egna citat ur filmen, som om något nytt avslöjats, men när det är slut känner jag inte mer än ett ”meh!”. Efter att hon har spenderat sex år tillsammans med Assange hade jag hoppats att Poitras kunde bjuda på lite mer än vad som känns som ett extramaterial till en mer sammanhängande dokumentär jag redan sett.