Danny Boyles ”Trainspotting” var extremt nyskapande när den kom. Kultfilmen (efter bok av Irvine Welsh) om heroinisterna i Edinburgh lekte med filmmediets form, skapade odödliga citat och betraktade musik som en lika viktig beståndsdel som för den delen fotografi eller skådespelare.
Musiken med låtar av Iggy Pop, Blur, Pulp och Primal Scream blev soundtracket till en generation som pendlade mellan nihilism och framtidstro.
Det coolaste med Boyles uppföljare är att han faktiskt lyckats skrapa ihop det gamla gänget: Rent, den aggressive Begbie, den maskliknande Spud, och den hård-mjuke Sick Boy.
Alla är med, 20 år äldre, något rundare om magen kanske, men annars verkar de inte ha hänt mycket. Begbie sitter inne förstås, Spud fortsätter att misslyckas, Sick Boy är småkriminell kokainist och bitter barägare.
Huvudpersonen Rent, som stack med allas pengar i slutet på ”Trainspotting”, återvänder till Skottland efter en lång exil i Nederländerna. Han har börjat jogga, men annars är han sig lik när han söker upp de vänner som han svek på 90-talet.
Det är ett bra upplägg, att få svar på frågan vad som hände sen? Efter Rents triumfatoriska kupp mot sina vänner där han valde sig själv framför pundarlivet och vännerna? Svaret är: inte så mycket.
Jag är inte säker på om man ens kan kalla ”Trainspotting T2” för en film. Den är snarare ett nostalgiskt collage som försöker frammana samma energi som originalet, men bara lyckas skapa trötta utanpåverk. Danny Boyle försöker på ett nästan genant vis tillfredsställa fansen genom att helt enkelt upprepa de ikoniska scenerna.
Här får vi återse den äckliga toalett som Mark dök ned i, Spuds fenomenalt speedade monolog, Begbies vansinnesutbrott och en ny ”samtida” tolkning av den gamla ”Choose life”-harangen.
Visst får man nostalgiskt blinka åt forna storverk, det har jag inget emot, men ”T2” lyckas inte bli en egen film. Det som var fränt på 90-talet, blir inte med nödvändighet nyskapande år 2017. Att klistra på fräck rörlig grafik är inget som får folk att trilla baklänges.
Själva formen går alltså dåligt att reprisera, den speedade känslan verkar inte heller gå att plocka fram med medelålders skådespelare, även om det springs rätt mycket på Edinburghs gator även i ”T2”. (Tur för Rent att han joggat så mycket!)
När Boyle släpper försöken att upprepa manéren lyckas han hitta tillbaka till något annat som nog var ”Trainspottings” själva hjärta. För när Rent och Sick Boy plundrar allas plånböcker på ett allsångsställe, och tvingas improvisera ett scenframträdande, är samma känsla av vänskap, hat och ”fuck allt, allt är möjligt” tillbaka.
Sidospåret om Spuds hopplösa liv och spirande författarskap är en rolig och stark historia som räddar ”T2” från att handla om ingenting. Sätt Spud i centrum nästa gång, stoppa tillbaka Begbie i finkan och låt Rent försvinna bort i joggingspåret!
Jag ser ”T2” med en stigande besvikelse. I efterhand kan jag ändå se att den på sätt och vis är en rimlig uppföljare eftersom den skildrar en trött, lite misslyckad men nykter medelålder där utbrotten är tamare och festerna tristare. Frågan är bara om vi måste se det?