Det är med viss sorg jag lämnar mina tonårskompisar Eva och Noora och deras brokiga tjejgäng bakom mig. De som vinglar runt i något slags vuxenblivande i centrala Oslo på såväl hysteriska fester som mattelektioner. De som i de två första säsongerna av ”Skam” lyckats med konststycket att få tv-tittare i alla åldrar att grina till deras kärlekssorger och engagera sig i deras intriger. Dessutom har tjejgänget i ”Skam” gjort tidigare okända begrepp som ”russebuss”, ”dritsekk” och ”hooke” till vardagsslang för en svensk publik som vanligtvis är nonchalant ointresserad av norska kulturuttryck.
Brudarna får ställa sig i bakgrunden i säsong tre, för nu spelar Isak huvudrollen. Han har tidigare rört sig i periferin, som den lite tanige kompisen till Evas snygga pojkvän Jonas. En osäker existens med en vagt trasslig hemsituation och som vi bara fått ana tampas med sin sexualitet. När han nu får hamna i centrum växer han snabbt åt alla håll och kanter.
Tarjei Sandvik Moe som spelar Isak är en fabulös skådespelare: växlar mellan att vara töntig tonårstafflig med osäkert flin, att spela ut sitt instängda raseri och att vara en grundad och mogen människa med livserfarenhet. Sandvik Moe har förstås god hjälp av sina motspelare (inte ett falskt tonfall eller bristande tajming från någon av de extremt välregisserade unga skådespelarna) och inte minst den gudabenådade dialogen som både trevar och rinner som vatten.
Det är också samtalen som lyfter Isaks kärlekshistoria och gör förälskelsen så engagerande att det gör ont. Dialogen är nämligen inte bara proppad med interna skämt och jargong, den visar också tillblivelsen av interna skämt och hur olika relationer skapar sina egna språk. Det är förbluffande bra faktiskt.
Berättelsen om Isak är en otroligt mogen komma-ut-historia. Den är berättartekniskt skickligt, hjärteknipande och sympatisk. Däremot är den en nästan osannolikt lyckad historia. Isak går från självklarhet till självklarhet, han växer och blir säkrare för varje minut. Under de cirka tre månader som säsongen skildrar förvandlas han till en 17-årig Dalai Lama, en ”coming-of-age-story” som kanske tar i lite väl...
Varken säsong två eller tre lyckas komma tillbaka till den ursprungliga nervigheten som den svajiga Eva spelade ut i första säsongen. Då var ”Skam” unikt i sitt sätt att skildra tafflighet och osäkerhet, med tiden har det blivit bättre och mer välpolerat, men också mer ”Beverly Hills”. Där Eva fick sina intriger att kännas som världskatastrofer (även för tv-tittaren) har både Noora och Isak haft större problem, men hanterat dem mycket mer moget. Därmed är de inte lika intressanta.
Med det sagt: historien om Isak är rafflande och jag brände mig på spisen eftersom jag försökte titta samtidigt som jag kokade snabbmakaroner till mina barn. Förälskelsen i urtjusiga Even (Henrik Holm) får mig att gråta och flina fånigt och fördjupningen i grabbgänget är rörande och överraskande. Dessutom är den här säsongen något mindre världsfrånvänd i fråga om pengar. I de två första serierna är det aldrig någon som pratar om pengar, de bara sveper omkring i tjusiga hus och etagevåningar i innerstan och har nya dyra outfits varje dag, utan att det alls kommenteras.
Det är alltid lyckat att skifta perspektiv och fördjupa, TV-serier är ju som bäst när de använder det långa formatet till att göra just det. ”Skam” lyckas dessutom hugga tag i de som i förstone verkar lite tråkiga och ointressanta och göra dem till hela och komplexa figurer. Det är himla fint. Særr!