”Magnolia” var senaste gången en regissör använde Cruise personlighet fullt ut för att skaka fram en intressant karaktär. Som den ultracyniska dejtingcoachen TJ Mackey.

Tom Cruise är helt enkelt bäst som Tom Cruise. Skådespela kan han bara hjälpligt.

 I ”Rock of Ages” har man också försökt få honom att förlösa sin inre Cruise genom att casta honom som den megalomane rockstjärnan Stacee Jaxx  under storhetstiden av 80-talets keffaste musikgenre: glam-metal. Jaxx är ”en slav till rock”, lämnad ensam efter allt rumlande. Nåja, han kåtar ändå upp Malin Åkerman (pryd Rolling Stone-reporter) med sin skiter-i-allt-attityd. Så mycket att hon strippar på ett biljardbord innan Cruise sjunger ”I wanna know what love is” in i hennes rumpa.

För Cruise borde detta vara som en musikalvariant av att skutta runt i Oprahs soffa där han får bevisa hur straight han är. Åtminstone för sig själv (vi bryr oss verkligen inte, dude).

Det blir förstås lika krampaktigt fjolligt som hela metalkulturen, och därför väldigt underhållande. Tyvärr är det inte realistiskt att låta ett kontrollfreak vara ”bakis” med en drygnykter uppsyn halva filmen.

Nog gaggat om honom. ”Rock of Ages”, baserad på broadwaymusikalen med samma namn, handlar mest om småstadstjejen Sherrie och citykisen Drew (ja hela filmen är en referens till Journeys ”Don’t stop beliving”) som träffas på sunset strip i Los Angeles, blir kära och börjar söka lyckan tillsammans.

 Trots att filmen är 80% sång och dansnummer har flera parallellhistorier borrats in i manus. Kristna högergrupper vill utrota heavy metal, den legendariska rockklubben är konkurshotad och samtidigt måste Drew sälja ut och bli rappare i ett pojkband för att få ett skivkontrakt? Allting blir väldigt förvirrat.

Regissören Adam Shankman kan heller inte bestämma när han vill göra musikal och inte. Sången är varken insprängd i filmen eller i sin egna värld. Det viktigaste, musiken, är helt enkelt i limbo.