1. Hajen (1975)
Det var ett tekniskt missöde som skapade vad som sannolikt är den mest ikoniska skräckfilmsmusiken jämte ”Psycho”. Den mekaniska hajen, huvudpersonen i Steven Spielbergs traumatiserande mästerverk, fungerande helt enkelt inte. Efter tre olika prototyper, en mer än 100 dagar försenad inspelning och nio miljoner dollar på utgiftskontot hittade man sin lösning: De tänkta hajscenerna byttes helt enkelt ut mot undervattensbilder tonsatta med Williams olycksbådande stråkar, och filmhistoria var gjord.
2. Alla helgons blodiga natt (1978)
Det är skräckregissören själv som ligger bakom den intensivt obehagliga melodin till kultklassikern ”Halloween”. John Carpenter kunde varken skriva eller läsa musik, men lyckades trots detta komponera ett pianostycke som än idag kan framkalla ångest hos de flesta 70- och 80-talister. Den omedelbara melodin var så pass stark att den bara förändrades obetydligt till de efterföljande Halloween-filmerna, i likhet med filmernas handling, men till skillnad från deras kvalitet.
3. Cannibal Holocaust (1980)
Ruggero Deodatos kannibalhistoria är rankad som en av de mest kontroversiella filmerna genom tiderna av Entertainment Weekly. Den italienska regissörens spelade in filmen som en fejkad dokumentär, och resultatet var så övertygande att Deodato greps för mord och fick bevisa att alla skådespelarna fortfarande var vid liv innan han släpptes. Riz Ortolanis vackra, spöklika harmonier är också ett av de bästa exemplen hur fruktansvärda scener, illustrerade med fridfull musik, kan skapa överväldigande känslor av obehag.
4. Rosemarys Baby (1968)
Mia Farrows obehagliga trallande till sin demoniska avkomma går som hand i handske med Krzysztof Komedas melankoliska 60-talspop. En finstämd men olycksbådande barnvisa som sannolikt bidrog till att göra Roman Polanskis klassiker till en av 60-talets främsta skräckfilmer/preventivmedel.
5. Suspiria (1977)
Det italienska 70-talsbandet Goblin lyckas här introducera proggrock som ett välfungerande skräckkoncept. Framviskat trallande, bakgrundsskrik och flummiga reverbeffekter förstärker känslan av att befinna sig i en hallucinatorisk mardröm tillsammans med en satanistisk inkarnation av Träd, Gräs och Stenar.
6. It Follows (2015)
Ett av senare års mest välgjorda soundtracks och ett bevis på hur skräckfilmsmsuiken lever och frodas även i vår tid. Richard Vreeland lyckas här gifta bort Bernard Herrmans klassiska crescendo från ”Psycho” med ”Videodromes” industriella brus för att skapa en på samma gång elektroniskt samtida som historiskt förankrad ljudbild av förföljelse och paranoia.
7. Psycho (1960)
Jämsides med Hajen den mest välkända och inflytelserika skräckmusiken. Bernard Herrmans stråkcrescendo i Hitchcocks ikoniska duschscen skapade både en arketyp för tonsättning av skräck och som inspiration för mördaren i filmer som ”Scream”, ”Fredag den 13e” och otaliga andra imitationer. Bör avnjutas i sin helhet, då duschscenen bara utgör några sekunder av Herrmans en timme långa mästerverk.