Alla var där. Ja, det var faktiskt ovanligt god uppslutning även framme på scen. I vanliga fall brukar de största stjärnorna ha bokat in tvättstugan just den här dagen men nu paraderade storheter som Mikael Nyqvist, Jonas Karlsson, Helena Bergström och Izabella Scorupco förbi.
Gediget utbud
SFI:s VD Anna Serner sa ännu en gång att mångfaldsmålen inte nåtts men att man kämpade på, sedan talade Björn Rosengren, boss för Film & TV-producenterna, helt enligt förväntan om att den svenska filmproducenten aldrig haft det så besvärligt som nu.
Den före detta politikern och styrelseproffset hävdade också, i en bisats, att detta delvis berodde på att stora delar av marknaden är illegal. Vilket ändå var en överraskning. Eller i alla fall en rejäl överdrift.
Kanske är det så som Göran Persson en gång sa: Björn Rosengren är inte direkt nyansernas mästare.
Men han är sannolikt en bra pådrivare, en god lobbyist för producenternas sak.
Nå. Den kommande höstens utbud ser ändå rätt gediget ut. Visserligen kanske lite väl snällt och välkammat (bortsett från några arga dokumentärer med socialt patos) men ändå… stabilt.
”Skitig och skamfilad berättelse”
När tre av våra främsta filmare släpper sin alster ungefär samtidigt blir det per automatik ett bra svenskt filmår. Ruben Östlund, Roy Andersson och Mikael Marcimain är ju alla dessutom utvalda till att medverka med sina filmer på de tre absolut största festivalerna, det vill säga Cannes, Venedig och Toronto.
Trailern till Marcimains filmatisering av Klas Östergrens gamla slagdänga ”Gentlemen”, såg riktigt maffig ut. Nästan lite för maffig, faktiskt. I mitt minne är ”Gentlemen” en skitig och skamfilad berättelse, medan trailern i bild och ljud signalerade storfilm.
Roy Anderssons senaste
Ska ändå bli oerhört spännande att ta del av. Klas Östergren, som har skrivit manus på sin egen bok, var också på plats på filminstitutet och sa sig vara nöjd med resultatet. Såklart.
Titten på trailern till Roy Anderssons långbetitlade ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” var en kluven upplevelse. Snyggt och torrt underhållande men verkligen ingen ny sorts ögonfägnad.
De flesta filmmakare upprepar sig, håller fast vid ett vinnande koncept, men när man har ett så specifikt bildspråk (”abstraherat”, kallar han det själv) som Andersson blir upprepningen extra tydlig. Man lär kort sagt inte bli överraskad. Om filmen nu inte är dålig. Det vore väldigt oväntat.
Satsning på barnfilm
Hela nio dokumentärer är på ingång och dessutom sex barnfilmer. De flesta av de sistnämnda är riktade mot den svältfödda målgruppen barn i mellanåldern (ca 6-10 år). Det är nog ingen tillfällighet. Branschen har länge nojjat över att man tappat generationer av barn till den animerade Hollywood-filmen och har sedan några år börjat någon slags motoffensiv. Vilket ju på sätt och vis är bra.
Samtidigt är det trist att de filmer som görs nästan uteslutande är svenska versioner av de amerikanska konkurrenterna. Magi, äventyr och bombastiska ljudband. Det är i princip bara språket som skiljer.
Och budgetarna.
”Krakel Spektakel”, verkar utgöra ett undantag. Här är det reella kulissbyggen istället för datoranimationer mot green-screen. Dessutom en skön anarkism och fantasifullhet som, åtminstone att döma av det vi fick se, matchar Lennart Hellsings och Poul Stöyers klassiska förlagor.
Annat nämnvärt bland de 24 titlarna som presenterades:
”Hallonbåtsflyktingen”. Komedi där Jonas Karlsson spelar en finne som anser sig vara en svensk man fångad i en finsk kropp.
”Långt från Jordbro”. Rainer Hartlebs sjunde film i serien om barnen i Jordbro handlar om den nämnda avkommans avkomma.
”Jag ser dig”. En dokumentär av lågbudgetkaraktär om en ung blind tjej och hennes vardag. Såg mer spännande ut än vad det låter.
”American Burger”. En svensk parodi på slasher-film där ett gäng amerikanska ungdomar på Europa-resa utgör huvudingrediensen i titelns maträtt. Skådespelaren Fredrik Hiller gör sin rollfigur, den mordiske kocken, till en galen och underhållande Basil Fawlty-figur.
Mycket talar dock för att det räcker att se trailern.