Fransmännen verkar vara fullständigt besatta av berättelser där det uppstår fina och humanistiskt färgade möten över klass- och rasgränser. Bara på senare halvåret räknar jag till fyra stycken*, enbart på svensk repertoar – man kan ana hur det ser ut på hemmafronten.
Det rör sig nog inte om en altruistisk strävan hos franska filmmakare att skapa en bättre värld, utan om de globala framgångarna för ”En oväntad vänskap”, från 2011.
Fem år efter dundersuccén med den aggressivt inställsamma komedin, vilken många av mina kollegor felaktigt uppfattade som kvalitativ underhållning, är regissör, manusförfattare och ena huvudrollsinnehavaren, Omar Sy, tillbaka med ytterligare en lättsmält dramedi om ett omaka par.
I den förra filmen gjorde Omar Sy en assistent till en rullstolsburen man ur överklassen, den här gången spelar han en afrikansk invandrare som blir ihop med en fransk socialarbetare.
För alla vi som sexchockades av Lars von Triers ”Nymphomaniac”, där Charlotte Gainsbourg dominerade synfältet som ångestdriven nymfoman, är det i början lite svårt att köpa hennes försök att här spela grå, kommunalt anställd mus som gått in i väggen. Men hon vinner i längden. Som alltid.
Omar Sy är inte heller tappad bakom en tilja, ger fler dimensioner till sin migrant än manus borgar för.
Även om ”En oväntad vänskap”-spekulationen är tydlig noterar jag tacksamt att man dragit ner rejält på antalet ”varma ögonblick” där ena parten får lära sig något basalt och fint av den andra.
I den förra publikframgången var det ju den vänlige rikemannen (X) som skulle lära sig av mannen av folket (Y), det motsatta – att X hade uppfostrat Y – hade varit svårare att sälja som politiskt korrekt feel good. Här finns inte samma självklara maktfördelning, fokus ligger snarare på duons bräckliga relation än på klichéartade kulturkrockar där verklighetens folk triumferar över överklassens stela vett och etikett-tillvaro.
Visst tar filmmakarduon Olivier Nakache och Eric Toledano till en del publikfriande skamgrepp, bland annat kallar man in Tahar Rahim (”En profet”) som stämningshöjande charmtroll, men den här gången står man ändå med åtminstone ena foten i realismen, vilket ger nödvändig stadga åt de mer flamsiga partierna.
Och kanske ska man inte se så ekonomiskt cyniskt på den nya trenden ändå. Kanske är det ett spontant uttryck, en vilja att erbjuda ett motgift i ett samhälle drabbat av allt större klassklyftor och galopperande segregation.
Fan tro´t.
* Förutom ”Samba” även ”Min vän Antoine”, ”Far From Men” och ”Kärlek och brott”.