Folkets Bio
Foto: Folkets Bio

”Sentimental snyftstund”

Recension Utöyamassakerns offer fötjänar en dokumentär med mer substans, tycker Kristoffer Viita.

Publicerad – Uppdaterad

Artikeltexten fortsätter längre ner Hoppa till artikeltexten

Eftersom den här dokumentären behandlar ett känsligt ämne - Utöya-massakern - ska jag välja mina ord med största försiktighet. Kortfattat: urk.

”Till ungdomen” följer fyra norska ungdomar ur olika politiska ungdomsförbund och filmen får en morbid vändning när de åker ut till Utöya.

Vi träffar Henrik, en överviktig ung man från Fremskrittspartiet som tränar islamofobisk språkakrobatik. Haakon, som likt sina morföräldrar hittar ett hem hos högern och tillsammans med sina kamrater övar på retorik om privatiserad välfärd som ”valfrihet”. Johanne försöker övertyga sina kamrater om att sänka rösträtten till 16 år.

Dokumentären har kallats olika varianter av ”årets viktigaste film”, och jag kan se poängen med att filmen ska fungera som ett hjälpmedel i ett nationellt sorgearbete, men jag vet inte om det räcker. Trots alla förberedelser inför skolvalets debatter skildras i princip bara en enda, när slöjbärande Sana debatterar segregation och inkomstklyftor i en gles skolaula. Den enda scenen i filmen som är politisk.
 Ibland framstår ”Till ungdomen” som en slags naiv hyllning till livet, där manipulativ stråkmusik tonsätter bilder av ungdomar som förbereder, snarare ”leker” politik än brinner för någonting.

Johanne berättar om sin upplevelse på ön i vad som känns som en fruktansvärd evighet. Hon gömmer sig, försöker hitta en plan för att fly medan ungdomar omkring blir skjutna. Den vidriga massakern ställs i direkt kontrast till ungdomens naiva framtidstro, men på det stora hela lämnas tittaren utan det som behövs mest efter ett trauma: ett sammanhang, en (politisk) analys. Varför sköt Breivik vänstermänniskor? Vem vet? Ingen ställer frågan.

Tankegodset som sipprat ned från partitopparna till sina unga adepter kommenteras inte. Henrik tänker fortsätta engagera sig i ”invandringskritiska” frågor samtidigt som han skaffar en akademisk utbildning. Det är som om ingenting hade hänt.  

Vi lämnas med en enorm sorg, vackra tal om att minnas offren. Men hur ska det inte hända igen? Gnuttan hopp som ska utgöra sensmoralen kommer när Sana säger att det enda hon vill göra när hon fyller 18 inte är att köpa cigg och öl, utan att rösta.
Det är som om filmaren Kari Ann-Moe föreslår att bristen på politiskt engagemang var själva problemet fastän Breivik i allra högsta grad var politiskt motiverad, åtminstone i sina egna ögon.

”Till ungdomen” erbjuder en sentimental snyftstund i en politisk tid då bara nazister och terrorister verkar drivas av sitt patos. Det är viktigt att sörja, men jag känner mig tom efteråt.