Kristin är för snygg för sin klängige pojkvän och för småstaden. Drömmen är att sluta gymnasiet, slippa sin jobbiga syrra och leva livet som it-girl i New York. Lokaltidningens klyscha till redaktör använder engelska ord (roligt?) och utlovar krönikeplats, så Kristin verkar vara klappad och klar för ett liv som störig ung vuxen. Tyvärr super hon ned sig under studenten och försover sig från planet. ”Åh nej, vad göra?”.

Alternativet ”växa upp” är lika uteslutet som det är manuskrävande, så Kristin bestämmer sig för att flytta in hos sitt one-night-stand, bli kompis med hans 16-åriga syrra och skriva uppdiktade krönikor från det stora äpplet. Hon får hybris av att fejka sin Sex and and the city-dröm och kör mytoman fullt ut för att hämnas på sin avundsjuka syster, med assistans av sin nya kompis Andrea.

 Till slut blir Kristin påkommen. Bu. Hon gjorde sitt bästa och misslyckades horribelt, sensmoralen är: försök aldrig.

Eller, till slut blir så klart den enkla läxan om att ”det inte är så farligt i småstaden om man bara hittar en bästis att bonda med” lärd.

Vad gulligt.

Jag har dock själv skrivit krönikor i lokaltidningen. Man får dåligt betalt och ingen förutom ens kompisars morsor läser. Jag vet vad jag snackar om: det är väldigt tråkigt i jämförelse med att leva ett oansvarigt liv i New York.