Berättelser om utsatta barn knallar oftast rakt in i mitt hjärta, så även ”Sju minuter efter midnatt” som är som en Steven Spielberg-saga skådad genom sotat glas.
Stormen river i träden, regnet piskar, jorden öppnar sig och en gammal kyrka faller ner i gapet som öppnas. 13-årige Conor lider av en återkommande mardröm, och vaknar alltid exakt sju minuter efter midnatt. Den här natten fortsätter drömmen även när han vaknar och skådar ut genom fönstret och ser det stora trädet bredvid kyrkan förvandlas till ett kvistigt jättemonster med brinnande ögon.
Conor har det inte lätt. Han blir mobbad i skolan, hans pappa ska flytta till USA och, värst av allt, hans mamma är döende i cancer. De vuxna berättar inte hur illa det ligger till, låter Conor sväva i en ovisshet, vilket de tror ska skydda honom men bara gör honom ännu mer förvirrad och ledsen.
Monstret är en inkarnering av hans sorg och vrede, men i Conors värld blir han allt verkligare. Den lätt hotfulle men i grunden vänlige jätten dundrar fram mot Conors fönster varje natt, berättar tre sedelärande historier, i utbyte mot att den inbundne Conor ska berätta en om sig själv. Och hjälper honom också i kampen mot idioterna i skolan.
I grunden för den här vackert sorgliga skapelsen om sorg ligger en verklig tragedi. Författaren Siobhan Dowd led själv av cancer när hon kom på berättelsen men hon hann inte färdigställa den innan hon dog 2007. Kollegan Patrick Ness tog över och boken tilldelades en hel hög med priser, och har nu alltså blivit film i händerna på den spanske regissören J.A. Bayona – som slog igenom med en mindre barnvänlig berättelse om utsatta småttingar: den hyllade skräckfilmen ”Barnhemmet”.
Så här på det digitala pappret ser premisserna och sentenserna kanske lite träaktigt uppfordrande ut, men som många andra spanska regissörer, speciellt de med dragning åt det fantastiska, har Bayona klätt den lätt förutsägbara storyn i en suggestiv, spännande och fantasieggande dräkt som får mig att lägga undan mitt mentala anteckningsblock.
Med god hjälp av producerande Guillermo del Toro (”Pans labyrint” m fl) har Bayona och manusförfattande Ness skapat ett på samma gång lugubert gotiskt som stillsamt rörande sorgebearbetningsdrama som tar barnen och sorgen på allvar.