Alejandra flyttar med sin far från en mindre stad till Mexiko city. Någonting tynger dem båda, det framgår ganska snart ungefär vad som har hänt men informationen pytsas ut med tesked.
Regissör och manusförfattaren Michel Franco försöker inte vara gåtfull, han menar nog bara att det ska få ta tid att lära känna nya människor. Det är snyggt jobbat, det är framförallt kongenialt med berättelsen.
Alejandra verkar glida in friktionsfritt i sin miljö, gör en kort klassresa, umgås med de coola, rika men synbart godmodiga gänget, men så spelar hennes nya kille in dem när de har sex, videosnutten blir viral och plötsligt är hon paria.
”Smärtgränsen” var Mexikos Oscar-bidrag 2013, vann den prestigefulla sidosektionen ”Un Certain Regard” i Cannes året innan och är med sitt tema plågsamt aktuell.
Det haglar rapporter om ungdomar som på olika sätt får utstå organiserad, storskalig mobbning – som på grund av de sociala medierna kan leta sig in i hemmet och pågå dygnet runt.
Vuxenvärlden får oftast inte nys om vad som sker förrän det är för sent. Samma sak här.
Först ser det ut som ett Dardenne-drama. Osminkad realism, skenbart enbart befintligt ljud, en registrerande kamera som följer huvudpersonerna hack i hälarna. Jo, vi är i samma mentala värld som de belgiska bröderna men ”Smärtgränsen” befinner sig samtidigt i annat universum, även kallat Mexiko, i en på sätt och vis brutalare verklighet.
I Dardennes, och andra europeiska socialrealisters verklighet är det ofta de yttre makterna som förgör och söndrar: staten, arbetslösheten, kapitalismen – här klarar människorna av det på alldeles egen hand.
Det gör sannerligen ont att se Alejandras och pappans gradvisa nedstigande i den sociala skärseldens olika kretsar. Eller snarare: det börjar på botten – och sedan går det utför.
Långsamt. Utan pardon eller större dramaturgiska vändningar.
Regissören och manusförfattaren Michel Franco erbjuder inga lätta utvägar eller lösningar, det är bra, men han antyder tyvärr inte heller att han skulle vilja analysera skeendet. ”Smärtgränsen” ter sig därför mer som en fallstudie och/eller varnande exempel än ett drivet drama.
Han tar oss med, neråt, som i enkelriktad gruvhiss, och lämnar oss med en sugande otäck känsla av ensamhet, desperation och mörker.