Den hatälskade regissören Terrence Malicks har under senare år stått och svajat mellan det vackra och det pretentiösa. Hans nya film ”Song to Song” befinner sig tyvärr i den svårt pretentiösa avdelningen men lyckas ändå med konststycket att vara ytlig.
Handlingen kretsar kring ett par halvunga personer inom musikbranschen som inleder relationer med varandra, gör slut, festar, blir ihop igen och så vidare. Upplägget är inte helt olikt Malicks förra film ”Knight of cups”, då om en krisande manusförfattare och hans olika kärleksrelationer.
Här är det tacknämligt nog en kvinna som får inleda med sin livskris; Rooney Maras rollfigur Faye berättar halvviskande att hon under en period var destruktiv. Hon har haft en relation med den intensiva, manipulativa och kokainstinna skivproducenten Cook (Michael Fassbender) men träffar så den mysige musikern BV (Ryan Gosling) och de blir jättekära. BV är Cooks protegé, och de tre hamnar i en komplicerad relation präglad av kärlek, vänskap och hat.
I vackra, musikaliskt klippta bilder, ibland med nästan för prydligt arrangerade kompositioner, vill Terrence Malick berätta… någonting. Jag tror att det är något i häradet ”kärlek, svek och smärta”, men jag är inte helt säker.
Terrence Malicks förtjusning i ”ögonblick” och voice overs, gör att han gång på gång förlorar kursen framåt (inåt eller nedåt skulle också gå bra) och istället hamnar i en oformlig luddighet. Bitvis jordas filmen i dialog och narrativ och får en framåtrörelse, då ges också skådespelarna en chans att visa vad de går för. Tyvärr drunknar de bitarna i den ändlösa oceanen av poetiska scener där kärlekspar skrattar i nercabbade bilar, plaskar i vattenbryn och pussar varandras magar.
Att skildra förälskelse som ett tramsigt tillstånd då man skvätter vatten på varandra och löjlar sig är jättebra en stund. Sen bör något annat ta vid, kanske ett samtal där karaktärerna uppvisar någon slags intressen och får kött på benen? ”Song to Song” gör inget annat än att prata om känslor, men lyckas inte förmedla dem.
Nå, ”Song to Song” har ändå vissa kvaliteter. Till exempel skildringen av den amerikanska musikfestivalvärlden och de autentiska tagningarna från konserter, en sällan använd miljö i samtida film och som ger en smula smuts och kropp åt de blanka, grunda rollfigurerna.
Trots uppförsbacken med klichéartade roller lyckas både Michael Fassbender och Natalie Portman bra. Framförallt Portman tillför tyngd och substans, även om hon blivit tilldelad en närapå omöjlig roll som helylle servitris som blir korrumperad av Fassbenders nihilistiska rikemansfasoner. Synd bara att manuset helt slarvar bort henne och istället fortsätter traggla på med Fayes och BVs gulliga men helt ointressanta relation.
Att Patti Smith är med som ett slags personligt orakel åt Faye är mest konstigt, likaså att Iggy Pop får säga några ord. Svenska Lykke Li dyker också upp, som musiker och före detta flickvän till BV. Jag hajjar, det är coolt med rockstjärnor, men tillför de filmen något mer än att man utbrister ”Nämen det är ju Patti Smith!”?
Svar: Nej.