Dokumentären  handlar om filmaren Emad Burnat i en palestinsk by några kilometer in på Västbanken.

Han filmar motståndssträvanden mot barriären som byggts mellan bosättningar och byn, över marken som tillhör byns bönder,  samtidigt som han följer sin sons första år i livet.

Demonstrationer mot israelisk militär får en rituell karaktär där diskussioner och familjärt bråkande med de unga soldaterna varvas med skarpa skott och skotthål i kroppsdelar på män som vrider sig i smärta.
Några vänner till regissören leder kampen i byn, den ena Adeeb, är ett original, tar risker och beter sig uppseendeväckande i alla situationer som uppstår. Konsekvensen blir fängelse i omgångar.

Den andre, Phil, är älskad bland barnen och beundrad av många tack vare sin ofelbart hoppfulla inställning och framtidstro. Trots att kulorna viner är det otänkbart att en skulle träffa och träffar den kan det inte vara allvarlig fara…

Intressant och sorgligt och vackert blir det.

Upplägget är enkelt och elegant. Berättandet fåordigt och komprimerat, bilderna skoningslösa och poetiska. Fem kameror på fem år under de första åren av den lille sonen Gibreels liv. Varje kamera krossas, blir sönderskjuten eller förstörs under våldsamma omständigheter. Det är sevärt.