Trine Dyrholm gör huvudrollen som den naivtgodhjärtade men sjukdomsdrabbade frisören Idavars dotter ska gifta sig med sinhalvitalienska pojkvän, vars pappa Philip,i verkliga livet lyssnar till namnetPierce Brosnan.

Ida har precis blivit dumpad av sin man somhellre sätter på sin yngre kollega, och Philip är en kärv men galant rikemansom säger sig ha lagt ner det där med kvinnfolk. Men det är innan han träffarfina folkliga Ida…

Ja, ni hör. Även om man av flera skäl kan tro så,utspelar sig Susanne Biers nya komedi inte på 50-talet.

Regissören och hennes hovleverantör av manus,Anders Thomas Jensen, ligger med sin förkärlek för udda förvecklingar ochrelationskaruseller alltid väldigt nära såpan, men lyckas ändå tillföra detdjup och den emotionella konsekvens som hör dramat till. Filmer som ”EfterBröllopet” och framförallt ”Hämnden” är storartade exempel på den bierskaförmågan att blanda sentiment och drabbande drama.

Här är det istället romantisk komedi efterformulär 1 A som gäller, och eftersom vi har att göra med två professionellafilmskapare är det smidigt, snyggt och späckat med småknasiga bifigurer som skahålla igång vårt intresse under den raka vägen mot den väntade slutet.

Den ovanligt raka vägen, kan tilläggas.Förutsägbarheten är förvisso en av genrens grundpelare, så egentligen är detväl döfött att knorra, men i det här fallet ser vi till och med de förmentaöverraskningarna komma på långt håll.

Men okej, det är underhållande och angenämt,en ganska lång stund, det vill säga så länge vi inte avkrävs något djupareengagemang än det som behövs för att hålla igång ett småleende.

Framförallt Paprika Sten (bittertant somvägrar bli gammal) och Kim Bodnia (den otrogne mannen) håller humöret uppe, detputtrar på i danskt rå men hjärtlig ton. Men när Bier och Jensen mot slutetväxlar tempo och sinnesstämning, när de försöker balansera sötman med litecancersälta, kärvar det plötsligt. Uppsåtet blir för uppenbart, spekulationenför tydlig.

Pappfigurerna må vara fackmannamässigt utskurna(efter rigida könsrollsmönster) men de är trots allt bara just det, och sålundainte värda att offra en tår på.