Manhattan-vyer, pianoklink och familjesamling på flott restaurant. Ja, nog bjuds det på en del klichébilder när ”Still Alice” tar avstamp, mitt under sin titelfigurs 50-årsfirande.
Richard Glatzer och Wash Westmorelands verk om hur den tjusiga, framgångsrika lingvistikprofessorn Alice drabbas av plötslig tragedi uppfyller de flesta kriterier för ett Hollywooddrama om ett sjukdomsförlopp.
Dramats antagonist, sjukdomen, introduceras tidigt. Borttappade ord, sedan plötslig desorientering på Alices dagliga joggingrunda får henne att kontakta en läkare. Efter en serie tester konstateras att hon har drabbats av en aggressiv form av Alzheimer.
”Still Alice” följer huvudrollfiguren under det relativt snabba sjukdomsförloppet, från en lyckad, trygg, självständig tillvaro till en vardag av plötsliga panikkänslor, minnesluckor och beroendeskap.
Ändå är det inte berättelsen i sig som fängslar. För det innehåller den alltför många välbekanta komponenter och tillrättalagda bilder. Minns till exempel hur Michael Hanekes ”Amour”, som har en del gemensamma beröringspunkter, vågade stirra sjukdomsförfallet i vitögat. Det blev en närmast skräckartad upplevelse där man fick en plågsam föraning om vad som faktiskt skulle kunna bli ens egen realitet i livets slutskede.
Att se Julianne Moore vandra omkring i sin flotta New York-våning iklädd fladdrande flanellskjorta och rufsigt hår ligger ljusår ifrån detta.
Tack och lov uträttar Moore mer än så här. Hennes insats allena (okej, hon får lite hjälp av Kristen Stewart i rollen som Alices yngsta dotter) är vad som gör ”Still Alice” sevärd.
De gradvisa personlighetsförändringar som Alice går igenom skildras hela tiden utifrån hennes perspektiv. Här fungerar också Glatzer och Westmorelands regi som bäst. När Alice tappar bort sig själv i sitt eget hem placeras hennes ansikte i fokus. Omgivningen förvandlas till en suddig massa, som för att förstärka hennes desorientering. I takt med att sjukdomen börjar sätta sina spår låter Moore Alice försvinna in i sig själv, släcker ut allt liv i hennes ögon.
Det är en otäck förvandling att följa, och att Moore vann sin första Oscar för rollen är ingen en överraskning. Att Glatzer hann uppleva det innan sin bortgång härom veckan känns en smula trösterikt. För självklart uppfattar man detta som ett slags personligt avsked från filmskaparen, som drabbades av ALS för några år sedan.
”Still Alice” är en uppmaning till omvärlden om att försöka se människan bakom sjukdomen. Det är en fin ambition. Samtidigt är det omöjligt att inte fundera på hur sjutton någon, framför allt det som kvarstår av Alice själv, fortfarande ska kunna se henne som Alice, när hela hennes identitet har raderats, och bara skalet kvarstår.
Däri ligger historiens verkliga kärna, men den berörs aldrig på djupet.