Man börjar inte en film med en närbild på enliten fågel i bur. Inte 2013. Inte i en film om en kvinna som vill ta sig ur entvingande livssituation. Metaforen är stendöd, i det närmaste en fossil.
Och subtil som en böneutropare.
Den fängslade fågeln berättar något omregissören Helena Bergströms förhållande till det finstilta. Precis som ihennes två tidigare filmer, ”Se upp för dårarna” och ”Så olika”, talar hon härmed stora bokstäver, det som ska förmedlas, förmedlas med emfas.
Den överhängande fråganär ändå Varför?
Varför ville Helena Bergström flytta sin egenuppsättning av ”Fröken Julie” från scen till film? I en intervju talarregissören om att det är ett drömprojekt, vilket kan vara lite svårt att förståför den som inte lever och verkar i den lätt världsfrånvända teaterbranschen.Hur kan det vara en innerlig önskan att sätta upp en pjäs som dyker upp i densvenska offentligheten med samma förutsägbara frekvens som vinterinfluensan?
Men Bergström är som ni vet på intet sättensam. Fröken Julie framstår allt mersom den svenska teaterbranschens motsvarighet till hårdrockens gitarrsolo. Allainblandade vill göra sin egen utdragna version medan publiken sedan längetröttnat och gått vidare.
I överförd (lätt populistisk) betydelse voredet som att vår författarkår med jämna mellanrum skulle skriva om ”Hemsöborna”,med några minimala förändringar; att filmarna älskade statliga miljoner för atttitt som tätt återskapa ”Körkarlen” – och egentligen: varför målas inte ”Dendöende dandyn” vart tredje år? Nå, Nils Dardels konstverk kanske inte säger såmycket om vår tid men det gör i ärlighetens namn inte ”Fröken Julie” heller.
En nutidsmarkör noteras dock: När Julie för ensekund blottar sin underarm ser man att hon likt många ungdomar idag har ettsjälvskadebeteende. Det är en fin detalj, men den kan ändå inte på egen handslå en bro från då till nu.
Kanske finns här en tanke att låta en nygeneration möta det klassiska dramat om köns- och klasskamp, och det är utantvekan ett behjärtansvärt uppsåt. Kulturkanon ska föras vidare, annars blir detinte mycket till kanon, men för att tilltaget ska få önskad effekt bör man göraFilm av pjäsen, inte bara föra över den direkt till duk. Vare sig kidsen ellervi gamlingar gillar teaterdiktion på bio.
Bergström har onekligen varit lojal medupphovsmannen, språket är så vitt jag med min bristande insikt förstår, intakt,men filmen hade tjänat på att istället vara lojal med publiken – genom attbryta upp de långa monologerna, solka ner, modernisera bara en aning, köttatill det hela lite, ge oss en vardagsrealism i text och spel som suger in oss iden för upplevelsen livsviktiga illusionen.
Givetvis har filmmakarna varit medvetna omriskerna som ligger i en sån här transport mellan konstarterna, självklartkänner de till att filmmediet kräver kalibrering av berättande och skådespeleri- i bra film talar tystnad och mimik. Det finstilta. Men trots ett ambitiöstoch snyggt fotoarbete, en känslig ljussättning och duktiga och hårt kämpandeaktörer har man ändå skapat ett stycke filmad teater.