Enligt arabisk mytologi kan man anförtro tålamodets sten sina bekymmer och synder. Det är en stum mottagare som absorberar ens ord, tills den nått bristningsgränsen, då den splittras och den som talat är fri. Det sägs att muslimernas heliga bumling Kaba är en sådan.

I det afghanska oscar-bidraget från 2012 är det en komatös grånad soldat som sig själv ovetandes blir en dylik sten. Han har fått en kula i nacken och svävar mellan liv och död, hans unga fru sköter honom i hemmet i en stadsdel som håller på att utrymmas eftersom fiendesoldaterna kommer allt närmare.

Kvinnan (hon har inget namn, att kalla henne Scheherazade ligger nära till hands) gör några utflykter, fysiska och i minnet, men rummet där hennes man ligger är berättelsens hjärta och hemvist, dit världen kommer och hälsar på. Runt omkring hörs bombkravader och gevärsskott.

Till en början är hon den goda hustrun, gör det som väntas av henne men det undantagsliknande tillståndet gör att hon sakta men säkert börjar öppna sig för sin detroniserade man. Det blir till en stillsam, melankolisk och stundtals sensuell uppgörelse med religionens och det patriarkala samhällets förtryck.

Några gånger kommer en mulla på besök men hon avvisar honom, däremot längtar hon efter vattenbäraren, toaletten är nämligen överfull.

Manuset är fyllt av sådana små outtalade, ibland kanske lite för uttalade, nålstick mot en pompös och omänsklig mansvärld. Religionen är ett manligt påhitt som håller kvinnan på mattan. De skäggprydda hustyrannerna krigar, tävlar och förolämpar varandra tills någon plockar upp ett bombbälte. Kvinnor och barn försöker överleva i en kvävande vardag.

Det är självklart inget nytt att kvinnor lider i de här, i vissa avseenden, rent medeltida maktsystemen men ”Tålamodets sten” påminner oss på ett osentimental och samtidigt överraskande sensuellt vis om dess eroderande inverkan på förnuft och känsla. Det vi bevittnar är ett sakta uppvaknande, nästan som en avprogrammering. En innerligt engagerande bild av livet under ett sakta själskrossande förtryck, som ser olika ut beroende på vilket stadie i livet flickan/kvinnan befinner sig.

Bitvis förvånansvärt frispråkigt är det också. När Scheherazade väl fått upp farten rinner allt ur henne och man hoppas innerligen att hennes man inte lyssnar. Och framförallt att han inte kommer att vakna…

Det här är en filmatisering av en Goncourtbelönad roman med samma titel, (författaren regisserar själv) och de som läst boken säger att dess litterära bildrikedom gav läsandet en levande känsla av skåda en pjäs, och tittupplevelsen är inledningsvis den samma – men omdömet ”teatralt” har ju inte riktigt samma positiva klang när det gäller film. Det begränsade rummets berättande har sina… begränsningar.

Men frukta icke. I som här inträden behöver inte låta hoppet falla. Tvärtom. ”Tålamodets sten” må vara lite trevande i början, när information ska fram och premisser läggas ut, men den äter sig sakta men säkert in i sinnet och väl där släpper dramat inte sitt grepp i första taget.

Huvudrollsinnehavaren, den iranska Golshifteh Farahani, lever nuförtiden i exil i Frankrike. Främst för att hon likt andra muslimska kvinnor poserat nakna i protest mot att självutnämnda heliga män kan bestämma hur kvinnor ska klä sig, men mycket talar för att insatsen i ”Tålamodets sten” knappast har gjort henne mer poppis bland mullorna.

Men den nyvunna friheten har ju sina sidor. Hemma i Iran lär Golshifteh Farahani oftast ha spelat (lagom) upproriska och egensinniga kvinnor, här i väst har det mest blivit roller på temat kuttersmycke…