Quentin Tarantino kan kallas för filmvärldens motsvarighet till en rockstjärna. I hans nya film ”Django Unchained” berättar han på ett riktigt brutalt sätt om slaveriet i 1800-talets USA. SVT:s utsände Gunnar Rehlin har träffat stjärnregissören.
Varför har det gjorts så få filmer som verkligen visar brutaliteten och skräcken i slaveri?
– Det är ett smärtsamt ämne, som många både vita och svarta personer helst skulle undvika. Man vill hålla det i historieböckerna, hålla fast vid bara fakta, för att inte behöva ta itu med den äkta smärtan i situationen – eller den verkliga grymheten.
– Man tar verkligen på sig en utmaning när man väljer att göra [en sådan film]. Det är inget för de vekhjärtade, säger Quentin Tarantino.
Vad tycker du är en typisk Quentin Tarantino-film?
– Jag är inte den som ska svara på det. Jag försöker inte göra någon sådan, även om jag förstår om folk tror det. Jag skulle säkert också prata om det så ifall jag skrev recensioner om mig själv – om jag inte vore mig.
– Jag har ingen lista över kännetecken och kvalitéer som jag bockar av när jag jobbar. Dagen då jag börjar tänka på mig själv i tredje person på det sättet, är troligen slutet.
– Jag tror inte att jag kan hjälpa att jag gör Quentin Tarantino-filmer, lika lite som Pedro Almódovar kan hjälpa att han gör Almódovar-filmer.
Reporter: Gunnar Rehlin