”Pulp Fiction” kommer nog alltid vara QuentinTarantinos magnus opus, bättre än så kommer han aldrig att bli men i ”Inglourious Basterds” kom han ändå nära. Väldigtnära.
Denna ”jewish revenge”-film innebar något nytt i Tarantino-town, en liten menändå tydlig utveckling, en knuff framåt, bort från den tomma, poserandevåldsgymnastiken i ”Kill Bill”-filmerna.
En mognad – om man nu får drista sig att varalite lätt förmäten.
Det som framförallt gjorde ”InglouriousBasterds” till stor filmunderhållning var det faktum att språket fick spela enlika stor huvudroll som någonsin några av de stora affischnamnen. Tarantino haralltid gillat att låta karaktärernas svada ta plats men här tog han ett stegtill, behandlade inte bara dialogen som kuriosa; här kunde dialekter, idiom ochspråklig ekvilibrism göra skillnad på liv och död. Bokstavligen så. Kul.Elegant.
Jag intog med andra ord biofåtöljen med högaförväntningar. Det vankades filmfest. Och det börjar bra. Som vanligt är detknökfullt av fyndiga detaljer och filmhistoriska referenser.
Premisserna är de vanliga. Det finns mångaonda män, det finns några få goda, och de förstnämnda ska slaktas. Tarantinoshämndbegär verkar vara omättligt.
Den här gången får faktiskt en tysk agerahjälte: prisjägaren/tandläkaren Schultz (Christoph Waltz) och vid hans sidaDjango, den slav som han befriat och som spelas av den ständigtkisande Jamie Foxx.
I ”Django Unchained” försöker regissörenupprepa succékonceptet från nazifilmen, men lyckas sådär... Kontrasten mellandet enstaviga och det ekvilibristiska tar onekligen hem några poänger under dentvå timmar och 45 minuter långa filmens första hälft.
Den inledande scenen, där Schultz med sin trestaviga vokabulär försökerkommunicera med några gutturala slavhandlare, är exempelvis Tarantinounderhållningpå hög nivå. Sekvensen avslutas med en plötslig våldseruption och summerar,precis som ett gott anslag ska göra, filmen i ett nötskal.
Den kommande dryga timmen är mer av sammasköna art. Den språkliga stiliseringen stegras, blodet flödar med allt störretryck och allt vore väl toppen om Tarantino hade rundat av någonstans där. Merstoff än så har han nämligen inte. Vilket dock inte verkar bekomma honom. Alls.
Istället tvingar han ut Django och Schultz på en omständlig och krystadräddningsoperation (Djangos fru ska undsättas) som bland annat inbegriper enLeo DiCaprio som förtvivlat försöker skapa liv i en tunt skissad skurk som fåttalldeles för mycket duktid.
Mot slutet är det som att pojken i Tarantinointe kan hålla sig längre, hans infantila sida tar över helt och fantiserarfram en våldsorgie där blodet kommer som skjutet ur gejsrar och där det regnarkaskader av kroppsdelar, allt till tonerna av cool gangsterrap.
Där blirdet bara fånigt. För mycket.
Tarantino avrättar människor på löpande band, han kunde gott ha dödat någradarlings också.