Betyg: 3 av 5
Regi: Michel Hazanavicius
I rollerna: Jean Dujardin, Bérénice Bejo och John Goodman
The artist är den nya femfaldigt Oscarsbelönade franska stumfilmen, som inte är riktigt stum men nästan.
Greppet är stumfilm à la ca 1920-tal, men med ett extravagant musikspår, en del synkljudseffekter och till och med några ord dialog.
När det begav sig ackompanjerades stumfilm alltid av en levande orkester eller åtminstone av en improviserande pianist i salongen. Att musiken finns med är i sin ordning. Däremot är klipptekniken fartigt framåtdrivande enligt nutida hollywoodfilmens normer.
Handlingen utspelar sig under skärningstiden mellan stumfilmstiden och ljudfilmen. Medan en stjärna faller stiger en annan. Han, den tjusige George Valentin (Jea Dujardin), vägrar att sänka sig till talfilmens basala nivå och hon, statisten Peppy Miller (Bérénice Bejo) blir till den nya tidens talande superstjärna.
Inledningen är elegant, rolig och lovande. Den utspelar sig bakom och framför duken i en biosalong under premiärvisningen av filmstjärnans Valentins senaste storverk. Stumfilmen i filmen är en sevärdhet i sig. Orkesterdiket är packat och publiken hänförs av varje vändning uppe på duken. Bakom står aktörerna nervösa inför mottagandet som förstås blir överdådigt. Efteråt i trängseln kring idolen, råkas de två vars roller kommer att bli ombytta. Sedan följer de varandras karriärar på avstånd under åren som följer.
Skicklige Jean Dujardin i huvudrollen, som skådespelaren Valentin med den så småningom falnande glöden, är ett oemotståndligt under av charm och älskvärdhet. Hans leende kunde få ett nedfruset filmarkiv att tina på ett ögonblick (kort sagt: jag vill gifta mig). Att han vunnit många priser och senast en Oscar för bästa manliga huvudroll är inte ett dugg förvånande.
Det är kul med en filmnostalgisk formtrip visst, den är absolut sevärd, med tanke på kostym, miljö, musik och ja, fina skådespelarprestationer all around, men förutom inledningen, några alldeles förtjusande Singing in the rain-inspirerade dansscener, och ett par magiskt romantiska ögonblick mellan Bejo och Dujardin, är det lite segt.
Det händer inte tillräckligt, och driv i klippningen lyckas inte dölja det.
Men Jean Dujardin är en Valentin.
Isabelle Espinoza