Dottern till en av USAs mest framgångsrika filmskapare, Francis Ford Coppola, hånades för sin bristande skådespelarförmåga, fjättrades av omgivningens misstankar om nepotism, men klev plötsligt fram i full filmskrud – Sofia Coppola blev tack vare regidebuten ”Virgin Suicides” och det publika genombrottet med ”Lost in Translation” hyllad som en av indiefilmens hetaste.
Även globalt. Och rättvist så. Filmernas i själen djupt förankrade melankoli kopplade lätt upp sig mot den universella weltsmerzen, men det distanserade berättandet, som är hennes signum, kan om det feldoseras också smitta av sig på publiken. Sofia Coppola har alltid legat nära den gränsen, den här gången klev hon över den.
”The Bling Ring” hämtar sin intrig från verklighetens löpsedlar. Ett gäng välsituerade ungdomar i Los Angeles kartlägger Paris Hiltons, Lindsay Lohans och några andra stjärnors liv. De får genom skvallertidningarna reda på när de upphöjda är bortresta och passar då på att bryta sig in, stjäla fina kläder, festa loss i deras vräkiga lounger – ja, lever ett slags instant-fame-liv.
Kanske för att skingra sin gryende alienation; i ett samhälle där allt går att köpa har ingenting något värde.
Men antagligen mest bara som tidsfördriv.
Precis som på den välkammade presskonferensen vid premiären i Cannes framstår regissören här överraskande omotiverad att verkligen sätta tänderna i skeendet.
Verklighetens Bling Ring är ett resultat av kändishysteri, märkesmani och ytans regim. Det framgångsdyrkande, narcissistiska samhället får de ungdomar det förtjänar, och jo, Sofia Coppola har naturligtvis också noterat denna självklarhet, men tillför inget annat.
Hon reproducerar bara det skedda, problematiserar inte, är tydligt ointresserad av ungdomarnas motiv eller bakgrund.
Nå, man kan ha olika uppfattningar om huruvida filmmakaren har lyckats i sitt tematiska uppsåt men dramaturgiskt är ”The Bling Ring” utan tvekan gravt odynamisk. Akt två är ett enda långt omtuggande av en och samma scen: gänget snokar hemma hos en stjärna och baxnar inför överflödet. Den upprepas in absurdum. Med ungefär samma uppbyggnad.
Dialogen är kalkerad från gång till gång, bitvis improviserad och kan summeras i att ungdomarna ylar en massa märkestermer (som jag aldrig hört talas om men förstår är snäppet hetare än Dressman), klämmer in ett gäng ”Oh my God!”, ”shit” och ”wow” – och så får gängets enda kille upprepa sin enda ängsliga fras: ”Nej, vad tokiga ni är, nu måste vi dra härifrån”.
Dessutom talar Sofia Coppola med kluven tunga. De frekventa orgierna i dyrbara prylar antyder ju att hon själv tycker att det är rätt eggande, och verkar förvänta sig att vi också ska bli till oss i trasorna.
Det ultimata testet för att se om en verklighetsbaserad film är något att hänga i granen, är hårt men rättvist. Man lyfter bort just det kittlande rastret, alltså att det faktum att det faktiskt har hänt på riktigt, och begrundar vad som finns kvar.
Klarar sig berättelsen på egen hand? Svaret är oftast ett rejält rungande nej.
Så även här.