Jag är glad att jag har sett ”The Butler”. På arbetstid. Det här är en film man bör se av en massa uppbyggliga skäl. Här berättas historien om de svartas villkor i Amerika, här sveper man genom den amerikanska samtiden från 1926 till nutid. Här finns extremt många stora skådespelare, väldigt många presidenter, och oräkneliga människoöden. Alltsammans är dessutom inspirerat av verkliga händelser. Ändå är det tråkigt.
”The Butler” handlar om plantagepojken Cecil Gaines (Forest Whitaker) som genom livets öden och nyckfullheter hamnar i Vita huset som butler åt president Harry S Truman. Gaines sköter jobbet så ypperligt att han blir kvar under sju presidenter till: Eisenhower, Kennedy, Lyndon B Johnson, Nixon, Ford, Carter och Reagan.
Under tiden pågår den svarta frigörelsekampen och vi får följa framförallt Cecil Gaines son Louis (David Oyelowo) kamp för de svartas rättigheter.
Under filmens gång tänker jag flera gånger att den här historien är helt makalös. Att en butler i Vita huset har en son som är som en blandning av Rosa Parks och Stokely Charmichael och som är ihop med Angela Davis – det är ju fantastiskt! Men lite research efter filmen visar att regissören Lee Daniels, som tidigare gjort underbara ”Precious” tagit väldigt lätt på begreppet ”inspirerat av”.
I verkligheten fanns en butler i Vita huset som hette Eugene Allen. Han serverade mycket riktigt mat åt åtta presidenter, men han hade ingen son som var svart panter, och inte en annan son som dog i Vietnam.
Med den vetskapen känner man sig blåst på hela historien. Vi förstår att verklighetens Cecil Gaines säkert fick höra ett och annat inne i Vita huset, och att han behandlats illa genom åren är det heller ingen tvekan om, men vad som är sant och vad som är påhitt är helt omöjligt att särskilja.
Biografifilmer är ju kända för att ofta tänja på sanningen för att få historien att gå ihop. Det är förlåtligt om dramaturgin faktiskt fungerar. I ”The Butler” finns dock ingen sådan. President avlöser president, relationen mellan servila Cecil och hans militante son blir värre och värre. I över två timmar.
Det känns som Lee Daniels inte riktigt kunnat välja vilken film han ville göra.
Den om butlern i Vita huset eller den om de svarta pantrarna. Att blanda de tu och låta världens mest sävliga, antimilitanta man berätta svarta pantrarnas historia, blir mest absurt.
Behållningen är Forest Whitaker i huvudrollen. Det Cecil pratar om: Att man som svart butler måste ha två ansikten – det man visar utåt och det man tar med sig hem – är Whitaker en mästare på att gestalta.
Härligt är också att se hans medarbetare i Vita huset gestaltas av Lenny Kravitz, Cuba Gooding Jr och Terrence Howard. I rollen som Cecils fru ser vi Oprah Winfrey spela alkis.
Presidenterna är dock rätt bleka. Med undantag för Alan Rickman som Ronald Reagan – han borde få en egen film.