I tonåren slukade jag alla kampsportsrullar jag kunde hitta. Det som inte fanns hos VHS-langaren köpte jag dyrt på import från asien (Det här var innan internet gjort all nördkultur tillgänglig).
Textningen från mandarin till engelska var ofta usel, men handlingen var ändå sekundär till att se folk slå varandra på käften i en annan del av världen.
Ambitionerna i Wong Kar Wais ”The Grandmaster” är skyhöga i jämförelse med många andra Kung Fu-filmer, men nästan ännu mer obegriplig än någon av mina gamla kassetter. Åtminstone den version som går upp på svenska biografer (filmen har skickats ut över världen i tre varianter av olika längd).
”The Grandmaster” är en episk berättelse som spänner från 1936 till 1952, och handlar om Bruce Lees kinesiske läromästare Ip Man. Genom hela livet kämpar han med att föra vidare sin speciella Kung Fu-tradition från Kina till Hong Kong och genomlever både kejsardömets styre, revolution och kriget mot Japan.
Ip Man lever ett förmöget och stillsamt liv med familj och Kung Fu i mysig symbios. När en mästare från norra Kina utmanar honom måste han försvara hedern för regionen och sin särskilda stridsteknik. Konflikten slutar i fight. Men också buddhistiska diskussioner av en sort som väldigt sällan har någon plats i svensk kultur.
Wong Kar Wai vill göra en hyllning till den zen-artade filosofin bakom Bruce Lees speciella Kung Fu, ett historisk drama och en gripande berättelse om omöjlig kärlek. Det sistnämnda borde han ju behärska efter ”In the Mood for Love” men Kar-Wai vill göra allt med sin film och det är då inget funkar.
Det verkar också finnas en konstnärlig tanke att återupprätta den Hong Kong-estetik som amerikansk populärkultur kidnappat i filmer som ”Matrix”, ”Kill Bill” och ”Man With the Iron Fists”, att göra Kung Fu-filmens element rättvisa. Det är nobelt men mossigt.
Någonstans borde Kar-Wai också slagit fast en linje.
Rama in storyn med voice-over eller textskyltar? Resa framåt eller bakåt i tiden? Handlar filmen ens om Ip man, eller om den rivaliserande familjen Gong?
”The Grandmaster” tyngs allra mest av sitt allvar. Floskler som ”att slåss är som att bestiga ett berg, varje steg leder till nya höjder” uttalas så iskallt att fnisset bubblar upp från magen.
Allt hade ursäktats om våldet suttit där det ska. Kung Fu kan vara bländade balett, smutsig street-fight eller en komisk lek. I ”The Grandmaster” är slagsmålen ovanligt fantasilösa. Även om alla har rätt snygga kläder som anstår alla Wong Kar-Wais filmer.
Kampsport kan vara ett språk för den som inte har någon röst. Det är synd att ”The Grandmaster” pratar så mycket i nattmössan.