Om man som undertecknad går igång på udda historier har Tommy Lee Jones ”The Homesman” halva inne.
Mannen med en stämma av sand och klister berättar här om en kärv kvinnas uppdrag att föra tre sinnessjuka nybyggarfruar från obygden, till själavård på andra sidan en vidsträckt ödemark. Med sig har hon regissören själv, i en minst sagt sliten uppenbarelse som den pensionerade och alkoholiserade prisjägaren Briggs.
Inledningen är lysande i all sin mörka misär. I korta nedslag ser vi tre olika nybyggarfamiljer lida under svält, kyla och allmän nöd någonstans i mellanvästern. De stretar på medan tillvaron sakta men säkert hyvlas ner till ren överlevnad. En efter en dras kvinnorna in i olika former av mental sjukdom, från autistisk apati till frustande psykos.
Det är ju lite överraskande att byborna i detta läge, i 1800-talets pre-Freud-tider, inte ropar på en exorcist eller sätter de drabbade i ett skjul, utan istället anordnar en sjuktransport.
Men så var det kanske.
”The Homesman” bygger i alla fall upp en så pass trovärdig realism att man är böjd att gå med på vad som helst. Tommy Lee Jones och hans skriftställare verkar onekligen vara måna om att ge oss den sanna bilden av det slitsamma nybyggarlivet – långt från 70-talets TV-sminkade Macahan-familj.
På så sätt sluter ”The Homesman” upp bakom andra nutida filmer som erbjuder en alternativ historieskrivning om hur den vilda västern erövrades. Det var inte med pistol och hjältedåd, det var med rostig stenhacka och hårt lidande.
Bäst i subgenren är Kelly Reichardts ”Meek’s Cutoff” från 2010; en sakta skridande sak om en annan färd över i princip samma terräng – dock med en helt annan existentiell insikt
Tyvärr är det där som Tommy Lee Jones och ”The Homesman” förlorar delar av mitt engagemang. Den ambitiösa fysiska realismen har inte sin motsvarighet i den psykologiska. Varför – egentligen – drabbas just kvinnorna så hårt? Okej, det är ett extremt hårt liv men hur kommer det sig då att alla män behåller förståndet?
Även om man skulle kunna förledas att tro att det är en historia om kvinnornas situation i den hårda tillvaron, är perspektivet inte deras – de framstår mest som bindgalna fruntimmer. Förutom Hilary Swanks huvudroll då, Mary Cee Cudds, som håller i tömmarna. Men hon är å andra sidan rena karlakarlen.
Finns här en subtil kritik av patriarkatet, eller är det bara en patriarkal skildring? Det är inte lätt att veta men när Tommy Lee Jones kompletterar med att framställa indianer som lättlurade bestar som äter hästar anar jag att ”The Homesman” till stor del befinner sig inom den gamla västernmytologins ramar – bara i en lite mer udda och tilltufsad kostym.