”The Quiet Roar”. Det är en bra titel. En antagligen omedveten passning till Manfred Manns Earthbands hit-LP från 1976 ”The Roaring Silence”.

Som stor fan av dylika oxymoroner, och deras förmåga att ställa till det i hjärnans associationskammare, blir man ju till sig i trasorna av en titel som antyder att här ska det vrålas på väldigt låg volym.

Det handlar mycket riktigt om länge burna känslor som aldrig fått komma ut till vädring, en tillbakablick på ett liv som inte blev som det var tänkt.

Så långt inget udda, men eftersom detta är den andra långfilmen från duon Henrik Hellström/Fredrik Wenzel, som låg bakom den poetiskt drömska ”Man tänker sitt”, är iscensättandet allt annat än konventionellt.

Marianne (Evabritt Strandberg) är 68 år, dödssjuk och lockas av ett tyskt företags erbjudande om en behandling som gör det möjligt att, via en hallucinogen drog, besöka det egna förflutna. Närmare bestämt 40 år tidigare då hon, hennes man och barn semestrar i en villa i de norska bergen – ett ögonblick, kan man ana, då sprickan i deras senare kraschade förhållande fördjupades.

Och den gjorde det i en miljö som är lika vacker som dramatiskt hotfull. Villan vilar på kantet av ett bråddjup, till synes fixerad i sitt utsatta läge, men faran för ett kommande ras känns ändå hela tiden överhängande.

Det råder verkligen ingen brist på slagkraftig (natur)symbolik, fångad av filmens egentliga huvudkaraktär: kameran, manövrerad av esteten Fredrik Wenzel.

Det är stillsamt skärande bilder som ger svindel vid första anblick. Såväl utomhus som inomhus i den strama designvillan.

”The Quiet Roar” är fullproppad av Film. Man tänker shit, det här är ju ”Smultronstället” – i alla fall en eterisk version, utspelad i nordiskt öppen planlösning.

Frusna interiörer från ”The Ice Storm” och kontemplativa Terrence Malick-stämningar fladdrar också förbi i referensramen, och så dyker gamla Fassbinder-favoriten Hanna Schygulla upp i rollen som Mariannes mystiska terapeut.

Tankegodset är intakt och säkerligen genomtänkt, bitvis riktigt eggande existentialism. Vi ser väl egentligen en illustrerad psykoanalys, dock med utökade möjligheter att pilla lite genom den reva som uppstår i tidens väv.

Men filmmakarna nuddar aldrig marken, befinner sig hela tiden uppe i teori och tanke. Alltså mer ”Quiet” än ”Roar”.

Hellström och Wenzel ger oss väldigt liten, om någon, möjlighet att komma nära karaktärerna, vilket inte är ett misslyckande, utan sannolikt ett medvetet val. Jag kan verkligen sympatisera med deras ovilja att stryka publiken medhårs men det gör ändå att deras projekt bara stannar vid omdömet egenartat och snyggt.

Vilket ju å andra sidan är mer än man kan säga om den absoluta merparten av svensk film.