Betyg: 3 av 5
Regi: Pedro Almódovar
I rollerna: Elena Anaya, Antonio Banderas, Jan Cornet
För några veckor sedan befann jag mig på en spansk festival och passade på att sätta i mig lite av landets fiktion i mittfåran, det är ju ofta den som berättar mest om den inhemska branschen och, om man dristar sig till att vara ännu mer generaliserande, det nationella kynnet.
Det kommer kanske inte som ett scoop men det första som slog mig var den melodramatiska tonen. Det spelade ingen roll om det handlade om en vargman i skogen på 1930-talet eller ett nutida relationsdrama, det högstämda fanns där lik förbannat. Lite charmigt men samtidigt lätt störande för en karg nordbo.
Det slog mig då också att det som jag tolkat som specifikt almodovarskt – det där att hans berättelser alltid ligger endast en intrigvändning hitom såpan -kanske bara är hans sätt att förhålla sig till denna nationellt utbredda melodramatik, och således inte speciellt eget.
Hur som helst är han en mästare i subgenren ”den dramatiska skrönan”, han spinner med lätthet ett illusoriskt nät som de flesta andra regissörer skulle trassla in sig i tämligen omgående, men i Almodovars händer ter sig det bisarra så lätt, så otvunget. Han ger oss kulörta lyktor,neurotisk romantik, het hämndlystnad, surrealism och lagom kinky sex,som vore de lika självklara delar av vardagen som skivat bröd. Speciellt så på senare år, då han har radat upp ett imponerade gäng topptitlar som ”Allt om min mamma”, ”Tala med henne” och ”Att återvända”.
Här är han inte riktigt lika övertygande, för första gången i modern tid är resultatet aningen krystat, nästan som om ett inbitet Almodovar-fan gjort en egen film och nu försöker kränga den som en förfalskning i mästarens namn.
Jo, vid en första anblick ser det ut som ett originalverk men det saknas lyster och mening, ja, och den där nämnda självklarheten.
Berättelsen om den av sorg drabbade, och därför smått galne, vetenskapsmannen (Banderas) som håller en kvinna fängslad har visserligen alla ingredienser och är i ärlighetens namn bitvis engagerande, åtminstone inledningsvis innan vi får hela bilden serverad för oss, men berättandet är förvånansvärt yxigt och odynamiskt.
Tankarna som kliver fram, de om vår fixering vid ytan, och kanske om vår oförmåga att se att ytan trots allt går djupare än huden, är sanna om än ej speciellt subtilt framförda. Man kan också se detta som genusteori dragen till sin praktiska spets, jag vill inte avslöja på vilket sätt, eftersom det skulle förstöra spänningen men så mycket kan sägas att filmen ger emfas åt den ångest som lär följa på känslan av att vara fångad i fel sorts kropp.
Fredrik Sahlin