Ingen dialog, ingen översättning och ingen berättarröst – bara teckenspråk. Så mycket får jag veta innan ukrainska ”The Tribe” rullar igång på bioduken. Det är inte för inte som paniken infinner sig.
Helt obefogat, visar det sig. För ”The Tribe” är en av de starkaste filmupplevelser man kan få på svenska biografer just nu, en smutsig kompott av socialrealism, subtila skräckupplevelser, våld och (sällsynta) humorglimtar. Det hela är dessutom formmässigt skickligt skildrat.
Handlingen utspelar sig på och kring en internatskola för dövstumma, där nyanlände ynglingen Sergey försöker hitta sin plats. Han dras omgående in i skolans maktklick, en grupp som mellan lektionerna ägnar sig åt stöld, rån, grov misshandel och prostitution.
Problem uppstår när Sergey inleder en komplicerad relation med en av tjejerna som slussas runt på Kievs lastbilsparkeringar för att sälja sex åt övernattande chaufförer. Snart gnisslar det i gängets strikt utformade maktmaskineri.
Efter den initiala frustrationen över att inte förstå vad som tecknas mellan rollfigurerna, landar man snart i trygghet om att det egentligen inte spelar så stor roll. Dramat rör sig hela tiden framåt på ett ytterst målmedvetet sätt, där debuterande långfilmsregissören Miroslav Slaboshpytskiy (även manus) skickligt utnyttjar mediets visuella styrkor.
Här får Valentyn Vasyanovychs stilmedvetna foto, ofta bestående av mer eller mindre stillastående, utzoomade bilder för att ge rollfigurerna möjlighet att använda hela sin fysik till att uttrycka sig, en bärande roll. Lägg till detta amatörskådespelarnas kommunikation, lika effektiv i kroppsspråk som i ansiktsuttryck, och plötsliga ljudexplosioner i form av andning, viskande väsningar och kvidanden. Upplevelsen blir till någonting helt unikt.
Om man inbillat sig att frånvaron av dialog skulle förta något av berättelsen som utspelar sig framför en, får man tänka om. I stället blir miljöljuden mer framträdande. Den dova dunsen av något tungt som möter ett skallben, slamret av metallinstrument som används vid en brutal abort – obehagskänslorna förstärks av utsattheten man plötsligt inser att det måste innebära att inte kunna höra eller forma ljud.
Det utanförskap som ungdomarna antagligen upplever i kontakt med omvärlden, vänder Slaboshpytskiy samtidigt också mot åskådaren. Här är det publiken som befinner sig utanför gemenskapen, som måste försöka förstå och värdera den kommunikation som sker framför den. Det ger en intressant dimension till berättelsen, och vrider på uppfattningar om språk som maktmedel.
Slaboshpytskiy har själv nämnt bland andra Jacques Audiards ”En profet” bland sina inspirationskällor, och kopplingen är inte alls långsökt. Även om miljöerna skiljer sig åt har de (liksom många andra filmer om gängkultur) våldet, gruppmentaliteten och utanförskapet gemensamt.
Det som skiljer ”The Tribe” från mängden är att den förmedlar sin berättelse med oväntad fräschör.