Om det hade funnits en bra svensk översättning till den amerikanska förkortningen ”WTF!?” hade den passat bra här.
Redan det korta handlingsreferatet i Göteborgs filmfestivals katalog 2015 hade en studsande effekt. Trästocken Ryan Reynolds i huvudrollen som mannen som kunde prata med sina husdjur. Regissör: Marjane Satrapi.
Alltså en amerikansk film med talande djur (inte en självklar kvalitetsmarkör...) regisserad av kvinnan bakom underhållande och hyllade ”Persepolis” (hon filmatiserade sin egen grafiska roman om den iranska revolutionen).
Kombon kändes i det närmaste barock, men väl på plats i salongen framgår det att detta inte är en vuxenvariant av ”Dr Dolittle” utan snarare en Saturday Night Live-version av ”Psycho”.
Eller nja. Det stämmer inte heller. En ren SNL-parodi är lätt att sälja in till publiken, men det som Satrapi och manusmannen Michael Perry har knåpat ihop är knepigare. Ena sekunden styckmord och gegga, i den nästa ren komik, och så ibland lite lätt inkännande inför den psykiskt sjuka Jerrys traumatiska situation.
Efter att ha varit inspärrad på mentalsjukhus sedan barnsben har han nu kommit ut och jobbar på ett litet företag som tillverkar rosa badkar. När han blir kär i en kollega börjar det snurra till ordentlig i skallen på honom, och kvinnorna i hans närhet ligger löst till.
Inledningsvis verkar det som min initiala skepsis ska komma på skam. Reynolds är överraskande avslappnad i den här lätt autistiska rollen och Satrapi/Perry levererar en torr lättskruvad arbetsplatshumor, men ju längre in i komedin vi kommer, desto svårare får de att balansera thriller- och humorelementen.
”The Voices” slänger oss fram och tillbaka mellan olika känslolägen utan att för den skull beröra. Alls.
Jo, en scen, där vi får en glimt av Jerrys minst sagt tragiska Norman Bates-uppväxt, letar sig in till hjärtat, men annars gör den här filmupplevelsen halt strax bakom näthinnan.
Vilket i och för sig inte är ett misslyckande, sett ur filmmakarnas perspektiv. Allt talar för att de bara är ute efter att underhålla, och visst, det gör de, men på ett postmodernistiskt vis som inte har känts fräscht sedan tiden då Tarantino fortfarande var ett framtidsnamn.