Film handlar till stor del om illusion och identifikation. Alltså mediets förmåga att få oss att tro på det vi ser, och att på något sätt sympatisera med huvudpersonen.
Det förstnämnda är en förutsättning för det sistnämnda men inte vice versa.
I det här verklighetsbaserade aktiesvindlardramat om rovkapitalisten Jordan Belfort, som får ”Wall Streets” Gordon Gekko att framstå som en korgosse, testar Martin Scorsese ovanstående tes i dess extrem.
Redan i första scenen ser vi hur Jordan Belfort på en firmafest gör verklighet av det gamla 80-talsskämtet om sporten ”Kast med liten dvärg”. Det är en tydlig markering från filmmakarna: Lägre än så kan man inte falla.
Dramat tar oss sedan tillbaka till begynnelsen och vi får oss till livs en Scorsese-typisk tripp från trasor till rikedom, om mannen som lever en depraverad form av den amerikanska drömmen, kanske snarare ger myten om den ett realistiskt, girigt ansikte.
”The Wolf of Wall Street” bygger på Jordan Belforts självbiografi om hans härjningar i aktiemäklarbranschen, och om manus ligger nära boken (vilket det lär göra) kan man lugnt säga att Belfort i all sin vedervärdighet ändå varit överraskande generös när det gäller detaljer från sitt syndiga leverne.
Det överraskar inte att höra att Belfort hade just Gordon Gekko som mental förebild.
Alltså: Tre timmar med ett rövhål i huvudrollen. Det borde ju vara en omöjlighet att hålla publikens intresse vid liv, men inte för Scorsese (och manusförfattaren Terence Winter). Den nervige regissören har ju byggt i princip hela sin karriär på att göra långa filmer om egocentriker med braskande storhetsvansinne och ringa konsekvenstänkande.
När andra filmskapare alstrar engagemang tack vare identifikation med huvudpersonen, jobbar Scorsese gärna motsatt håll, engagemang trots densamme. Han är mest fascinerad av fenomenet, tiden, skeendet, och det smittar av sig. Vi baxnar och dras på så sätt in i illusionen – även om den extremt höga dosen pubertal grabbighet bitvis blir lite väl påfrestande.
Det är egentligen ett slags effektsökande tabloidberättande, men det är i alla fall ett tajt, storslaget och riktigt stiligt sådant.
Precis som Leonardo DiCaprios intensiva insats. Jag har ofta tyckt att Leonardo DiCaprio har varit lite för mjuk i kanterna för att axla de sociopater som Scorsese tilldelat honom genom åren men här är han i sitt esse. Han spelar med hela sin kropp och sannolikt stora delar av sin själ.
Scenen där han råkar överdosera lugnande piller, och försöker kravla från hotellentré till sin lyxbil, är tragikomik på drogrusig Papphammar-nivå.
Men i slutändan är det varken humor eller förbluffning som är den härskande stämningen, snarare ger ”The Wolf of Wall Street” en deprimerad och defaitistisk bild av världen och mänskligheten.
Slutscenerna, där den ur fängelset utsläppte Belfort åker på föreläsningsturné bland pengalystna småsparare, är en av filmhistoriens dystraste sortier, men samtidigt nödvändigt för att ge dramat tyngd och en mening större än bara Belforts öde.
Ingen har lärt sig något, alla vill ha mer. Vi ser kapitalismen eller möjligen materialismen som en fatal religion som får massorna att kasta det kritiska tänkandet, och tillbedja den enda sanna guden: Mammon.
Och de globala ekonomiska kriserna kommer att avlösa varandra, i all evighet.
Amen.