För tre år sedan, i 24 avsnitt, jagade Kling och Klang-poliser de Robin Hood-inspirerade Klappsnapparna i en fiktiv stad belägen någonstans mellan Skansen och en datoranimation.
Julkalendern gjorde succé, så nu kommer en uppföljare i långfilmsformat med samma centralfigurer men med en uppdaterad intrig där huvudpersonen, med det samtidskorrekta hen-namnet Charlie, får nys om att hennes riktige pappa är en stor magiker.
Charlie lämnar plastföräldrarna Kurre (Gustaf Hammarsten) och Gerda (Elisabet Carlsson) för att följa i sin riktiga familjs trolldomsspår. Charlie har, enligt genetiska fadern Smit-Olle, nämligen extra stor potential. Hon är en utvald.
Det är ju så det brukar låta när det gäller barnfiktion i fantasyland.
Nej, originellt är det sannerligen inte. Snarare en oblyg story-snappning från Harry Potter, Dickens och andra kioskvältande fantasieggare – toppat med en Gustaf Skarsgård utstyrd som en maskeradversion av Jack Sparrow från ”Pirates of the Caribbean”.
Med andra ord just den sorts barnfilm som spirar i ett filmklimat där de stora amerikanska bolagen sedan länge har ockuperat våra avkommors referensram. Så, för att dra in deg, och inte helt förlora barnen till Hollywoods lockelser gör vi alltså samma sorts filmer, fast på svenska. Logiken är inte glasklar.
Om det nu inte bara handlar om att skaffa jobb till svenska filmarbetare.
Ambitionerna har säkert varit högre än så, men manifesterar sig tyvärr inte i det tunna historian, där berättarlinjen om Charlies utlovade magiska kraft lämnas vind för våg, för att ersättas av en tämligen ordinär actionjakt.
Skådespeleriet är av den medvetet överdrivna arten. Stora ögon, större gester. När elaka varulvstanten spärrar ut klorna och morrar ilsket är det utlevelse à la ”Gladiatorerna”.
Men okej, scenerierna är stabilt julmysiga, lilla Tea Stjärne i huvudrollen har en smittande lyster och temat om tillhörighet, trollerier och trassliga familjeband lär falla målgruppen på läppen.
Mina medföljande ungar hävdade mycket riktigt att de skulle ha gett ”Tjuvarnas jul” en femma i betyg, vilket ju möjligen indikerar att filmmakarna träffat rätt i sin ivriga sampling av tidigare verk och stämningar.
Å andra sidan har ju barn ingen känsla för kvalitet…