”UNICOM” har sitt huvudkontor i den lilla staden Backberga och kämpar för att komma tillbaka från botten av telekommarknadens darwinistiska näringskedja. I en byggnad så omodern att sporerna i luften tycks vara orangebruna försöker Kjell Bergqvist, som spelar chefen, modernisera företaget. Även om Kjelle bara gör en uppskruvad version av sin klassiskt lynnige gubbe som man sett i hundra filmer är han hyfsat välcastad. Handlingen fortlöper bland annat med militanta elallergiker som saboterar mobilmaster och Olle Sarri som blir steriliserad, men tyvärr räcker det inte riktigt hela vägen.

Någonstans går regissör och manusförfattaren Patrik Eklund vilse i alla sidospår och lustiga filurer. En finska som ”gillar kok”, en städerska med spindelskräck som sover i kroppsstrumpa och kontorsråttan Kenneth – en lite för uppenbar plankning av Milton i ”Office Space”.

Traditionen av humor i svensk film är en motorväg av besvikelser som aldrig verkar ta slut. Så är det för mig, dig, alla. Komik och satir är fortfarande ett främmande språk för svenskar, där en marginell procent (mest serietecknare och Tankesmedjan i P3) håller flaggan i topp. ”Flimmer” är kanske inte frälsningen jag hade hoppats på, men debutanten Patrik Eklunds ambitioner är ändå ställd högt över alla ”Göta kanal” och skämten träffar rätt tillräckligt ofta. Ibland verkar de ha stigit Eklund till huvudet och blir för knasiga för sitt eget bästa. Men, för att citera Lee Ermey, Marinkårens sadistiska träningssergeant i ”Full metal jacket”: ”sometimes, guts is enough”.