Precis som den nyligen ”Den store Gatsby”-sågade Baz Luhrman är Danny Boyle en regissör som gillar när det rör på sig, och låter. Mycket.
Britten Boyle är coolare, har mer gatu-cred än australiensaren, han är så att säga mer rave än schlager, men båda skulle nog skriva under på att musiken, pulsen och det visuella är minst lika viktigt (viktigare?) än vad som sägs.
Ofta går de hand i hand (inte regissörerna, utan yta och innehåll) – som i ”Slumdog Millionaire” och det publika genombrottet ”Trainspotting”, men ibland kan man inför ett Boyle-verk lätt frammana bilden av hur en eventuell substans fladdrar i kopplet efter en amoklöpande estetik.
Så är förvisso fallet när det gäller ”Trance” där James McAvoy (”Försoning”) gör auktionsförrättaren Simon som med hjälp av några skurkar rånar den egna prestigefirman för att stjäla en Goya-målning värd i runda slängar 25 miljoner pund.
Alltså en ganska klassisk ”den stora stöten”-thriller, med komplikationer, den här gången för såväl de inblandade som publiken, som tvingas hålla huvudet kallt.
McAvoys figur får nämligen under kuppen ett slag i huvudet som gör att han tappar minnet, och glömmer bort var han har gömt tavlan, vilket får hans kriminella kumpaner (ledda av en alltid sevärd Vincent Cassel) att härskna till.
Efter icke fruktbar, nagelavlägsnande tortyr vänder de sig till en osedvanligt kompetent hypnotisör (Rosario Dawson) som tar sig in i huvudpersonens psyke för att rota reda på minnesbilden av tavlans gömställe.
Så här i eftertankens kranka blekhet låter det onekligen som en intrig som skulle kunna utspela sig i Ankeborg, men på plats i salongen var den lättare att svälja. När filmens ramar och karaktärsgränser började flyta låg det närmare till hands att referera till millennieskiftets mindbender-genre, där titlar som ”De misstänkta” och ”Memento” förtjänstfullt krånglade till livet på duken.
Nu levererar ju inte ”Trance” samma kvalitet, men visst kittlar det till lite, framförallt inledningsvis, men ju längre in i den komplexa konstruktionen vi släpas, desto mer framstår den som just en konstruktion; en överarbetad och i längden ganska rank sådan.
Inte ens en välvilligt inställd hobbypsykolog som undertecknad, kan hänga med i alla tids, rums och förnuftsförflyttningar och frågan är om filmmakarna själv kan det.
Nå, det är ovidkommande, det är nog inte heller meningen att alla lager ska blottläggas, värre är känslan av att ”Trance” i grunden inte vill berätta någonting, alls – att de dramaturgiska piruetterna endast finns där för sin egen existens skull.
Men det rör på sig. Och det låter. Mycket. Det gillar Danny Boyle.