Låt mig fastställa en sak. Historien om Louis Zamperini, pojken som vände dåligt självförtroende till fantastiska löparframgångar för att några år senare överleva både en flygkrasch och drygt tre år i japanska fångläger, är djupt imponerande.
Zamperinis sammantagna upplevelser utgör möjligt stoff till jag vet inte hur många filmer om mänsklig överlevnadsvilja.
Med ”Unbroken” ger oss Angelina Jolie, bakom kameran för första gången sedan regidebuten med ”In the Land of Blood and Honey” 2011, sin tolkning.
Och hon inleder med stil.
En skickligt koreograferad actionscen, där Zamperini och hans flygvapenbröder med nöd och näppe tar sig tillbaka till sin hembas efter en flygräd mot japanska mål i Stilla Havet 1943, sätter nerverna på helspänn. Parallellt med händelserna i luften sker tillbakablickar till immigrantsonen Zamperinis uppväxt, så att vi får en uppfattning om hur hans inre kämpaglöd uppstått.
Det blir ett effektivt upplägg för vad som komma skall.
Det dröjer inte länge förrän bombflygsbesättningen är ute på nytt uppdrag. Tre överlever, resten följer vraket ned i havets djup – början på en lång rad missöden.
Jolie har uppenbarligen haft en stor budget att tillgå, och kan dessutom skylta med en imponerande samling namn på produktionslistan. Bland dem finns mångfaldigt prisbelönte filmkompositören Alexandre Desplat och fotoveteranen Roger Deakins. Bröderna Coen och Richard LaGravenese står gemensamt som avsändare till manusbearbetningen av den framgångsrika bok som filmen bygger på.
Så varför når då ”Unbroken” aldrig sin fulla potential?
Kanske är det för att Angelina Jolie, i sin iver att göra Zamperinis öde rättvisa, verkar mer intresserad av att redogöra för det fantastiska i den faktiska överlevnadsprestationen, snarare än vad den resulterar i.
Stjärnskottet Jack O’Donnell, som nyligen spelat tunga roller i filmer som ”’71” och ”Blodsband”, ser knappt hälften så plågad ut här, när han stoiskt genomlider en 47 dagar lång mardröm av hunger och törst (och hajar!) på två gummiflottar i Stilla Havet, bara för att fångas av japaner och plågas i skitiga fångläger.
Efter ett tag framstår skildringarna av Zamperinis plågor så redovisande att jag börjar misstänka att Jolie bockat av dem en efter en på en lista, som om hon vill försäkra sig om att vi inte ska missa en enda spilld blodsdroppe, eller en enda utmärglad kroppsdel. Resultatet blir en både repetitiv och endimensionell berättelse.
En möjlighet till fördjupning närmar sig trots allt, framåt slutet. Men här händer något underligt. Varken Jolie, LaGravenese eller Coen-bröderna verkar inse att det är nu, när Zamperini hamnar i konflikt med sig själv, som berättelsen blir riktigt intressant.
Verklighetens Zamperini blev en överlevare i dubbel bemärkelse, genom att försonas med sitt förflutna snarare än falla offer för sin hämndlystnad. Att ”Unbroken” slarvar förbi möjligheten att ge hans lidanden en djupare mening är inte bara märkligt, utan snöpligt.