Fan trot men idag fyller regissören Woody Allen 80 år. Först vill jag utropa Grattis Woody! Sen vill jag tacka för allt du gett. Tack Woody!
Två amerikanska filmer livade upp min barndom. Den ena var ”Bugsy Malone”, en gangsterfilm för barn med en 12-årig Jodie Foster som nattklubbssångerska. Den andra var ”Annie Hall”. Båda på sitt sätt mumma för en brådmogen 12-åring med teaterambitioner. Det är klart att vissa saker i relationskomedin ”Annie Hall” passerade rätt högt ovanför mitt huvud medan somligt fastnade för evigt:
Annie Halls klädstil är fortfarande den coolaste man kan tänka sig (skjorta, slips, gubbyxor och hatt), tennis är egentligen den enda värdiga sporten och en kvick dialog är hundra gånger roligare än snygga bilder och smart intrig.
Woody Allen har i princip gjort en film om året sedan han debuterade som regissör 1966 med spionkomedin ”Operation Tiger Lily”. Jag har sett långtifrån alla men dem jag sett har alla en särskild plats i mitt hjärta:
”Små och stora brott”, ”Skorpionens förbannelse”, ”Manhattan Murder Mystery”, ”Kulregn över Broadway”, ”Hannah och hennes systrar”, ”Fruar och äkta män” och ”Zelig” är några av dem.
För mig är Woody Allen relationskungen; kung på alla misslyckade, destruktiva och dysfunktionella relationer vi har. Samtidigt kung på de lyckade, konstruktiva och funktionella relationer vi alla trånar efter.
Relationer, relationer, relationer. Ingen kan älta som Woody Allen. Vända och vrida, skruva och vrida. Ta det igen. Upprepa. Gå till botten. Jamen så här då? Om man säger så här? Jamen om man vänder på det? Om man ser det från andra hållet? Det tar liksom aldrig slut. Låt det aldrig ta slut.
Det är klart att jag ibland tänker på att Woody Allen gör samma roll gång på gång; en medelålders neurotiker som nästan bara tänker på sex. Man kan inte låta bli att tänka på att han bara tycks spela rollen som sig själv. När man tänker så, tänker man antagligen helt fel, men det är så tankarna lätt vandrar iväg.
När jag var yngre tyckte jag också att det var onormalt att tänka så mycket på sex som han verkade göra, som rollfigur då, men med åren tycker jag att det är allt mer normalt. Man förändras.
Trots att det är hans födelsedag måste jag erkänna att jag ibland tänkt på Woody Allens privatliv under åren som gått. Turbulensen kring skilsmässan från skådespelerskan Mia Farrow, deras gemensamma barn och Allens förhållande till Farrows adoptivdotter, som senare blev hans hustru. Dessa inbördes relationer har jag i perioder tänkt ohälsosamt mycket på. Inte alltid varit så roliga tankar.
Men om jag skiljer på sak och person konstaterar jag att han gjort många minnesvärda, bra och roliga filmer. Också kritikerna verkar känna en sympati för filmskaparen Allen även om de på senare år ofta skriver att ”detta är inte en av hans bästa”.
Själv tycker jag att han alltid landar på fötterna; det finns alltid ett litet korn av genialitet i varje Allen-film. Kanske är det hans förmåga att se människan som träffar mig i hjärtat. Trots skröplighet, brister, missunnsamhet och oförmåga att göra rätt och vara god mot nästan, ser Woody Allen det mänskliga hos människan och låter henne vara så – människa. Livet är tarvligt och fult men ibland glimrar det till och blir alldeles, alldeles underbart.
På näthinnan just nu: inledningscenen i Fruar och äkta män när de vispar runt i den bohem-chica Manhattan-våningen med krispigt vitt vin, hispiga blickarna och nervösa konversationen – den scenen kan aldrig åldras, bara mogna.
Skål Woody!