I ett avskalat futuristiskt laboratorium någonstans i Litauen pågår märkliga experiment i tankeöverföring. Över en svartruta i filmens början hör vi replikskiftet:
– Vi studerar neural information från källa till mottagare.
– Varför måste källan vara medvetslös?
– Ett medvetet sinne alstrar för mycket information, vi har inte kapaciteten att bearbeta en sådan mängd med data. En medvetslös alstrar mycket mindre information.
Han som ställer motfrågan är experimentdeltagaren Lukas (Marius Jampolskis), en man i 35-årsåldern med ett förhållande som inte är så bra och med ett liv som gör att han sitter vid datorn och programmerar nästan dygnet runt.
Nu förses han med en avancerad elektrodhjälm och sänks ned i ett mörklagt vattenbad för att kopplas ihop med medvetslösa Aurora (Jurga Jutaite), ung, vacker och i koma sedan länge. Hur ihopkopplandet kommer fungera, och om det innebär några risker för Lukas vet ingen. Men väl inkopplad till Aurora får han inte söka kontakt med henne – bara observera.
Det går fel med en gång. Lukas lyckas ta sig in i Auroras värld, de flyter i ett dimmigt hav, hon verkar ha drunknat, Lukas ger henne konstgjord andning, hon börjar kyssa honom. När Lukas kopplas ifrån Aurora ljuger han för forskarna, han träffade ingen, kysste ingen, fick ingen kontakt.
Så inleder Lukas och Aurora ett medvetslöst, våldsamt och teknikerotiskt förhållande som därtill är hemligt. Vid varje besök i Auroras värld dras Lukas djupare och djupare in i hennes medvetslösa liv. Han rör sig i fantasilandskap med overklig arkitektur, märkliga maträtter, orgier och våldsamma solnedgångar.
Han vet inte om han befinner sig i Auroras drömmar eller i sina egna fantasier, men han blir som beroende, besatt av att hopkopplas igen.
”Vanishing Waves” är inte de snabba klippens film. Vi dröjer länge i varje tagning, vilket är en njutning eftersom bilderna är så vackra, sammansatta, annorlunda.
Vi kan titta på Lukas när han springer i mörker i timmar – känns det som – utan att det blir trist. Förutom de krassa partierna som utspelar sig i verklighetens trista vinterlitauen är filmen i sig som en dröm.
Regissören Kristina Buozytes har med ”Vanishing Waves” närmat sig samma områden som utforskas i ”Eternal Sunshine of the spotless mind” och ”Inception” men gjort det med en karg och utdragen litauisk stil. Filmen balanserar mellan pretentiös och skön. Med slagsida åt det sistnämnda.