De arga unga männen som ser sig själva som förlorare är en fara i framtidskommissioner, våldsstatistik och polariserade samhällen.
Litteraturhistoriens brittiska ”arga unga män” hette bland annat Anthony Burgess och Harold Pinter och förnyade på 50-talet dramatiken med smutsig diskbänksrealism om arbetarklassens lott under den nya kapitalismen.
De unga arga kan också heta Bruno, som i Nina Bouraouis roman ”Standard” om en man i krisens Europa, med bara självföraktet och den tomma pliktkänslan kvar. Han är släkt med fiktionens män hos existentialismens Camus och Sartre vars romantitlar säger allt. ”Främlingen”. ”Äcklet”.
Men de arga unga männen växer upp och förlorar sitt sista kapital: ungdom. Äldre arga män blir ensamma kvar med amorteringar, minnen och ett flyende hårfäste.
Några av dem heter Ove.
På 90-talet spreds hoppfulla nyheter om att männens era var över, när den gamla mansrollen var på väg ut när bruken och industrierna las ner och byttes mot kunskapssamhällets krav på kommunikation och social talang. Det var samma 90-tal där nationalekonomer delade upp människor i närande (mest arbetande män) och tärande (mest arbetande kvinnor) men ändå spåddes att den gamla manligheten, som vi ofta bara ser i film och litteratur men ändå förnimmer så starkt kulturellt, skulle bytas mot den metrosexuella hanens skimmer, en perfekt konsumtionsfigur för reklamvärlden.
Den delen av ”manlighet” som ett hårt konkurrenssamhälle kräver – prioritera alltid arbetet, slit ut dig, bit ihop – skulle övertas av kvinnor, och resten av det maskulina arvet skulle ligga som en urmodig kvarleva på museet över 1900-talets slut. Amerikanska journalisten Susanne Faludis ”Ställd” beskrev hur den förändringen kunde se ut, och hur ont den skulle göra.
Men fast vi fortsatt leva i en värld där män dominerar ekonomiskt och politiskt finns en kulturell saknad, en längtan efter stockhuset och kärnfamiljen och den gamla sortens män.
Som exempelvis i den speciella genre av bullrig humorskröna, som finska Arto Paasilinna sålt miljoner av över världen, och mest i Sverige. Här förenas den godmodiga berättelsen med sakkunskap (om hur man bygger saker, lägger sig i försåt för uppblåsta makthavare och flinar åt nymodiga mänskor) och en undertryckt vrede. Michail Bachtin, skrattets teoretiker, sa att humor är uppror när vanmakten är absolut.
Den manliga frihetsromantiken har också ett finger med i spelet när böcker om mäns vantrivsel i kulturen blir storsäljare: han som söker civilisationens gränser för att med faktiskt eller symboliskt våld återskapa manligheten, inte bli tam.
Men civilisationens gränser har för alltfler män blivit det egna kökets väggar när uppsägningen kom och jobbet var slut.
Som för Ove i Fredrik Backmans radhusexistentialistiska ”En man som heter Ove” som handlar om alla Ove-typer som föddes innan andra världskriget tog slut, män som tillhör den tysta typen som kan hundra ord för verktyg men tre för känslor. Som lärt sig sin plats: genom att vara en självständig individ bli en kugge i maskineriet.
Boken om Ove är en bok om en man som livet gjort illa, som skrattar sarkastiskt i sitt ensamma liv: arbetslös, barnlös, änkling. Samtidigt som det är en traditionell berättelse om hur en manlig misantrop blir tolkad och lyft av kvinnor omkring honom – kärleksekonomin som ligger bakom att ensamma män far illa när deras tillvaro inte längre vadderas av en kvinnas omsorg – är det också en politisk attack på ett samhälle.
Ove är rasande på samtiden där unga män byter skägg och kaffepreferenser oftare än han byter jacka efter årstid, där ansvar är ett tomt ord. Där ingen lever efter ideal och alla tänker på sig själva.
Han är en av dem som ”alltid hade fått klara sig själva när de växte upp, och därför såg det som sin rättighet att aldrig behöva bli beroende av andra som vuxna.”
Men Ove är en gestalt som förändras – och det är det gråa triumfens ögonblick jag tror att biopubliken njuter av.
Gemenskap och beroende är vad sagan handlar om, omsorg och empati. Det är därför världen vill höra den nu, och mer ju mörkare verkligheten blir. Detta ode till Ove.