Med tanke på hur marknaden styr kulturen kommer ”Hope Springs” förmodligen gå bra, då målgruppen är densamma som porr-storsäljarboken ”50 shades of grey”: Vita heteropar i övre medelklass och medelålder, med ett insomnat sexliv.

”Hope Springs” är mer en väckarklocka än en sexfantasi. Kay (Meryl Streep) och Arnold (Tommy Lee Jones) har varit gifta i 30 år och nästan gett upp intimitet helt. De sover i skilda sovrum och när Kay försöker mysa lite tycker Arnold att det är bäst att låta bli. ”Jag har ätit fläsk idag”, säger han.

Krisen är ett faktum, och Kay lyckas släpa med Arnold till en intensivkurs i parterapi i New England, där havsluften och terapeuten Dr Feld (en nedtonad Steve Carell) blivit en känd kur för äktenskap i fritt fall. ”Vi brukar komma hit varje år för en tune-up” säger ett par som sitter omslingrade på stans Diner.

För Kay och Arnold går det förstås trögare. Dr Feld gör sitt bästa för att få igång de gamla, närmast begravda, känslorna som paret haft för varandra en gång i tiden och ger Kay och Arnold övningar i kroppskontakt. Arnold klarar knappt av att kramas utan ligger bara bredvid Kay och säger ”det här kanske räcker”. Till slut börjar det lossna, och blir romantiskt. Ganska trevligt med en intelligent film som inte bara handlar om tonåringars känsloliv.

SR Kino gjorde en bra liknelse med ”Hope Springs” och HBO:s relations-terapiserie ”Tell me you love me”, fast för medelåldern. Också den serien hade en rätt heteronormativ idé om att det långa förhållandet är skapelsens krona. ”Hope Springs” är tillräckligt välskriven och välspelad för att det inte ska störa för mycket, men flera gånger undrar jag varför inte Kay och Arnold bara skiljer sig - vad är det som är så viktigt att bevara?