Filmen börjar med en perfekt inramad bild av sensommarens sista dagar där Leonardo och hans bundsförvant Giovana ligger bredvid varandra vid poolen och pratar om livet i allmänhet och om längtan efter kärleken i synnerhet.

Som tonåringar gör.

Det är inte förrän Leonardo ställer sig upp och går mot huset, med Giovanas assistens, som vi inser att Leonardos liv skiljer sig från vanliga tonåringars på en punkt. Han är blind. Och Giovana, som är hans bästa vän, har någon slags självpåtagen roll som Leonardos bodyguard. Hon ser både till att han kommer hem ordentligt från skolan och att han skyddas från mobbare.

Hon kollar också att han gör läxorna ordentligt. Men frågan är om hon inte är lite för överbeskyddande, och i kombination med att föräldrarna behandlar honom som om han vore en ömtålig fågelunge börjar tankarna på att försvinna bort rota sig i Leonardo.

Någonting måste hända, någonting måste ske. Och det gör det också, i form av en ny kille i klassen. Hos snygga Gabriel upplever Leonardo en värld han inte upplevt förut. Det är, bildligt talat, som om hans ögon öppnas. Han blir kärmed andra ord.

Men allt är lite väl gulligt och även om man självklart håller tummarna och hoppas på allt gott för de unga huvudrollsinnehavarna är det också lite för sockersött för att det hela ska ha något slags mening.

Till och med mobbarna är lite för rara (det elakaste bus de utsätter Leonardo för är att vifta händerna framför hans ansikte) och det som för många, fortfarande idag, innebär ett stort steg – nämligen att komma ut som gay – blir för Leonardo och Gabriel lite av en promenad i parken.

Visst finns det en positiv aspekt av att visa upp en film där homosexuell kärlek inte innebär ett stigma, och där en sådan inte heller behöver skilja sig på något sätt, berättartekniskt, från en traditionell pojke-möter-flicka-historia. Men det krävs någonting mer än bara en söt kärlekshistoria utan mening eller djup för att det ska bli intressant.