Charlotte Roches boksuccé ”Våtmarker” slog ner som en blöt och slemmig bomb i litteraturvärlden för sex år sen, och sålde i över en miljon exemplar bara i hemlandet Tyskland.
Filmatiseringen är precis som förlagan en munter programförklaring mot renlighet och för kvinnokroppens alla utsöndringar. Mycket välbehövligt i en tid där reklamen vill få oss att tro att mensblod är hygieniskt blått, och där kroppslukt skrämmer oss mer än döden.
Helen hamnar på sjukhus med analfissur efter att ha sluntit med hyveln när hon skulle raka sig i rumpan. För sjuksköterskan Robin berättar hon allt. Om sina hemorrojder, om sina sexuella äventyr och om sin skepsis mot intimhygien. Att vägra tvätta fittan är ett uppror mot den ytterst sanitärt medvetna modern.
Helen berättar med glatt humör om både föräldrasvek och rövsmärta, hon är en avgjort cool artonåring som glufsar i sig det hon vill ha, oavsett om det är droger, vänskap eller sex. Men hon är också ett litet skilsmässobarn, som märkligt nog är besatt av att få ihop sina föräldrar igen.
Carla Juri, som gör huvudrollen, kör på charmoffensiven och driver skickligt sin rollfigur genom både äckel och gullig komedi, hon är makalös i konsten att snabbt växla mellan sorglös, gladkåt tonåring, och ensamt förtvivlat barn.
Tyvärr är det alldeles för rörigt: Glimtar från barndomen, galna utekvällar med bästa vännen, korståget mot renligheten och så den spirande romansen med sjuksköterskan Robin.
Regissör David Wnendt har i sin iver att få med allt från boken, inte kunnat bestämma sig för vad som är viktigt och vad han egentligen vill säga.
Bildspråket är som en blandning mellan ”Amelie från Montmartre” och ”Trainspotting”: en lek med tid, klipp och grafik toppat med en pedagogisk berättarröst. Gulligt, poppigt och läbbigt på samma gång.
Helens föräldrars skilsmässa ligger som en svart botten under allt frustande och skvättande, men det känns tyvärr alltför fjuttigt som trauma betraktat och rimmar illa med Helens burleska jargong. Det är synd, för det mörker som ligger några medvetandenivåer under skilsmässan, visar sig vara obehagligt på riktigt, men då har jag redan slutat bry mig.
Dramats allra största förtjänst, förutom att fullkomligt frossa i kvinnlig kåthet utan att be om ursäkt, är hur den vänder på omvårdnadsrollerna. “Kvinna vårdar man” är en otroligt vanlig och tröttsam filmscen: det räcker med ett pyttelitet skrubbsår på en mansarm, så är en kvinna där och duttar med sprit och bomullstuss. Här är det istället den manliga sjuksköterskan Robin som kärleksfullt pysslar om den brutala Helen, oavsett om hon bajsat på sig, är kåt eller bara uttråkad.
Och det finns en scen som jag aldrig kommer att glömma, och som på något vis förlåter filmens allmänna rörighet: Helen åker skateboard i en tom sjukhuskorridor om natten. Endast iförd en sådan där sjukhusklänning där rumpan är bar.
Den bilden är i all sin stillsamhet långt mer radikal och frigörande än alla kroppsvätskor i världen.